Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 1–3
Så här börjar Boiardos Orlando innamorato – Den förälskade Roland:
Signori e cavallier che ve adunati
Per odir cose dilettose e nove,
Stati attenti e quïeti, et ascoltati
La bella istoria che 'l mio canto muove;
E vedereti i gesti smisurati,
L' alta fatica e le mirabil prove
Che fece il franco Orlando per amore
Nel tempo del re Carlo imperatore.Non vi par già, signor, meraviglioso
Odir cantar de Orlando inamorato,
Ché qualunche nel mondo è più orgoglioso,
È da Amor vinto, al tutto subiugato;
Né forte braccio, né ardire animoso,
Né scudo o maglia, né brando affilato,
Né altra possanza può mai far diffesa,
Che al fin non sia da Amor battuta e presa.Questa novella è nota a poca gente,
Perché Turpino istesso la nascose,
Credendo forse a quel conte valente
Esser le sue scritture dispettose,
Poi che contra ad Amor pur fu perdente
Colui che vinse tutte l' altre cose:
Dico di Orlando, il cavalliero adatto.
Non più parole ormai, veniamo al fatto.
Det är på vers som synes. Boiardos bok är en episk roman i ordets tekniska bemärkelse: en lång historia berättad på vers.
Versmåttet i fråga kallas »ottava rima». Det är stikiskt (d.v.s. verserna är samlade i strofer). Varje strof består av åtta verser (vers = versrad). Varje vers består av elva stavelser.
Ofta ser verserna ut att vara längre än så, men flera av stavelserna försvinner vid uppläsningen; för när ett ord som slutar på vokal följs av ett ord i samma vers som börjar på vokal, så uttalas inte den sista vokalen i det första ordet (eller så dras de ihop till en stavelse). Så första versen blir typ: »Signor’ e cavalljer che v’ adunati».
Som vanligt i italiensk poesi spelar det ingen roll hur många eller vilka av stavelserna i versen som är betonade.
Rimflätningen (= ordningen som rimmen kommer i) är sådan att i de första sex verserna i varje strof rimmar udda verser med varandra och jämna med varandra och sedan kommer två verser i följd med ett nytt avslutande rim: A B A B A B C C (»adunati nove – ascoltati muove – smisurati prove – amore imperatore.) Rimmen är alltid »kvinnliga» (d.v.s. tvåstaviga).
Min berättelse av historien blir på svensk prosa!
Motsvariggjort på svenska
Ädla läsare! Kliar det i örat på dig att få höra något nytt och spännande? Här finns allt du kan önska dig! Oslagbara bedrifter! Övermänskliga vedermödor! Underbara uppdrag! Inget hinder är för stort för riddar Roland alias Orlando, paladinernas paladin, den främste av de främsta av Karl den Stores riddare, hjältarnas hjälte! Ingen i världen har med rätta varit så stolt och självsäker som han, men, men… Aldrig så starka armar, aldrig så djärva planer – de hårdaste sköldar, de ogenomträngligaste rustningar, de skarpaste svärd – inget biter på den olyckliga kärlekens raseri.
Följande berättelse förblev länge okänd. Dess krönikör, Turpin av Reims, krigare, ärkebiskop och själv paladin, utelämnade dessa händelser ur sin Historia Karoli Magni et Rotholandi, kanske för att inte förminska minnet av Roland, obesegrad av allt och alla utom kärleken. Turpins skrift låg bortglömd i 700 år, tills den översattes till rimmad italienska av Boiardo och Ariosto för ett halvt årtusende sedan. Det latinska originalet har gått förlorat igen sedan dess, liksom hela den gamla värld Turpin beskrev med alla dess trollkarlar, jättar, osynlighetsringar, sköldmör och hippogriffer – en värld som gjord för bålda riddare, vandrande ärkebiskopar och undersköna jungfrur i nöd. Men nog om detta! Över till historien om Orlando Kär-och-Galen!
Kommentarer
• Den här versionen ligger närmare originalet än man först skulle kunna tro. Chat-GPT föreslår den här översättningen:
Herrarna och riddarna som har samlats
För att höra behagliga och nya saker,
Var uppmärksamma och stilla, och lyssna
Till den vackra berättelsen som min sång börjar;
Och ni ska se de oerhörda gärningarna,
Den stora mödan och de märkliga prövningarna
Som den modige Orlando utförde för kärlekens skull
Under kejsar Karl den stores tid.Det verkar inte alls märkligt för er, herrar,
Att höra sången om den förälskade Orlando,
För den mest stolte i världen
Blir besegrad av Kärleken och helt underkastad;
Varken starka armar, djärvhet,
Sköld eller ringbrynja, eller vass klinga,
Eller någon annan styrka kan någonsin försvara,
Så att den till slut inte blir slagen och fångad av Kärleken.Denna berättelse är känd av få människor,
Eftersom Turpin själv dolde den,
Möjligen för att han trodde att den modige greven
Skulle finna hans skrifter förolämpande,
Eftersom han trots allt förlorade mot Kärleken
Han som segrade över alla andra ting:
Jag talar om Orlando, den tappraste riddaren.
Inga fler ord nu, låt oss komma till saken.
• Både Roland och Turpin var kända figurer i historierna om Karl den Store och hans riddare (= paladinerna). Båda har verkliga förlagor från Karl den Stores tid. Den Karlakrönika som nämns i den svenska texten skrevs dock inte av den historiske Turpin, utan är ett verk från 1200-talet som utger sig för att vara skrivet av biskop Turpin. Karlakrönikan är mycket mindre sagolik än Boiardos historia, så det är mycket möjligt att Boiardo godtog Karlakrönikan som ett verk från 700-talet.
Uppenbarligen förutsätter hur som helst Boiardo att hans läsare redan känner till Roland och Turpin. Det kan man inte förvänta sig av en modern läsare; så därför har jag vävt in saker i texten som förklarar vad det är för tjommar och på vilket sätt de är relevanta för berättelsen.
Samma sorts resonemang motiverar stycket om trollkarlar, jätter och hippogriffer. Boiardos läsare kunde förväntas ha en klarare uppfattning om vad det var för sorts bok de påbörjat, än vad en eventuell läsare av den svenska berättelsen förmodligen skulle komma att ha (om den svenska berättelsen någonsin bleve läst). Alltså antyder jag här vad det är för slags historia som följer.
• Ett återkommande problem är vilka namnformer jag ska välja. Ska jag t.ex. kalla huvudpersonen för »Orlando» eller »Roland»? Han heter ju faktiskt »Roland» i svensk tradition och »den rasande Roland» är ju snyggt – det förekommer till och med en »den rosenrasande riddaren Roland» i åtminstone en säsong av SVT-barnserien Häxan Surtant.
• Hippogriffer är ju numer kända från berättelserna om Harry Potter; men de debuterar i den här historien! De uppfanns av Ariosto och dyker upp i Orlando furioso, Ariostos fortsättning på Boiardos Orlando innamorato.
• Det är en fördom jag varmt omhuldar och tänker göra det mesta av att alla riddarsvenner i sådana här berättelser ska vara just »bålda» och alla ungmör »undersköna».
• Vandrande ärkebiskopar (i analogi med vandrande riddare/knights errant) nämns någonstans i Don Quijote minns jag – jag tror att riddaren tipsade Sancho om att han kunde bli en så småningom, men att det inte föll väpnaren på läppen (han föredrar att blir ståthållare över någon ö). Det var säkert ärkebiskop Turpin, som föresvävade Cervantes där.
• »Orlando Kär-och-Galen» alluderar förstås på titlarna »Orlando innamorato» och »Orlando furioso».
• Den mest grundläggande skillnaden mellan den italienska förlagan och min svenska motsvarighet är att jag gör mig till berättaren i Paladin på samma sätt som Boiardo gör sig till berättaren i Orlando innamorato. (Så det är en skillnad som samtidigt är en likhet! – d.v.s. det råder en analogi mellan saker här.)
Boiardo utger sig för att, på sitt eget sätt, återberätta en historia som Turpin skrev men höll hemlig. Jag utger mig, på motsvarande vis, för att på mitt sätt återberätta Boiardos återberättelse (och Ariostos, som står för de sista två femtedelarna av den italienska berättelsen).
Det är rätt praktiskt för på det viset kan jag motivera och bortförklara alla möjliga skillnader mellan den italienska förlagan och dess svenska motsvariggörande: det här är, i princip, inte Boiardos (eller Ariostos) berättelse av historien, utan min; och trots att jag i praktiken oftast kommer att välja att plagiera de italienska författarna – om än i översättning –, så har jag rätt att göra de små avvikelser från deras berättelse som jag finner för gott att göra.