Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 41–44
Così a Malagise il dimon dicia,
E tutto il fatto gli avea rivelato.
Lasciamo lui: torniamo a l’ Argalia,
Che al Petron di Merlino era arivato.
Un pavaglion sul prato distendia,
Troppo mirabilmente lavorato;
E sotto a quello se pose a dormire,
Ché di posarse avea molto desire.Angelica, non troppo a lui lontana,
La bionda testa in su l’ erba posava,
Sotto il gran pino, a lato alla fontana:
Quattro giganti sempre la guardava.
Dormendo, non parea già cosa umana,
Ma ad angelo del cel rasomigliava.
Lo annel del suo germano aveva in dito,
Della virtù che sopra aveti odito.Or Malagise, dal demon portato,
Tacitamente per l’ aria veniva;
Et ecco la fanciulla ebbe mirato
Giacer distesa alla fiorita riva;
E quei quattro giganti, ogniuno armato,
Guardano intorno e già nïun dormiva.
Malagise dicea: --Brutta canaglia,
Tutti vi pigliarò senza battaglia.Non vi valeran mazze, né catene,
Né vostri dardi, né le spade torte;
Tutti dormendo sentirete pene,
Come castron balordi avreti morte.--
Così dicendo, più non si ritiene:
Piglia il libretto e getta le sue sorte,
Né ancor aveva il primo foglio vòlto,
Che già ciascun nel sonno era sepolto.
Motsvariggjort
Så mycket avslöjade demonerna för Malygrisi. Som trollkarlen nu fått veta allt han ville, låt oss lämna honom och titta till den svekfulle prinsen av Kataj.
Prins Argalia var tillbaka vid Merlins sten, där en praktfull paviljong hade rests på ängen. I den hade han lagt sig att sova eftersom han var mycket trött. Inte långt därifrån, under det stora pinjeträd som gett namn åt källan, vilade Angelica med sitt blonda hår utslaget i gräset. De fyra jättarna vakade ständigt över henne. I sömnen såg hon knappt ut som en dödlig; nej, en ängel från himlen liknade hon. På ena fingret bar hon den magiska ring, vars krafter vi redan hört talas om och som Argalia inte brukade använda.
Nu kom Malygrisi dit i hemlighet, buren genom luften av en demon. Han såg ungmön som vyssats till ro av den porlande bäcken från källan och de fyra jättarna som stod på vakt omkring henne med vapen i hand och ögonen på skaft.
— Eländige uslingar! Där vänten I någon att slåss med, muttrade han. Men här svingas inga klubbor och kedjor; här skola hvarken spjut eller kroksablar hvina. I sömnen skall straffet drabba eder! Såsom tröstlösa trögdjur skolen I dö!
Efter att ha utslungat dessa hiskeliga trollkarlseder, skred han till verket, grep grimoaren och läste mässande upp en trollformel. Och innan han hunnit vända blad hade alla fyra jättarna försjunkit i djupaste sömn.
Kommentarer
• En paviljong, i det här sammanhanget är ett tjusigt tält – ett sådant där med ståhöjd som man kan tänka sig att riddare bodde i när de var i fält – som man kan se på medeltidsmarknader till exempel.
• Det är lite anmärkningsvärt att Angelica, en prinsessa från Bortre Indien, har så blont hår. Men det kanske inte är konstigare än att hon heter »Angelica». Hur som helst är det så Boiardo beskriver henne.
• Att djävlarna som Malygrisi frambesvor lurar honom med avseende på vem av syskonen som egentligen har den förtrollade ringen framgår inte alls särskilt tydligt i Boiardos berättelse. Det kanske inte ens var Boiardos tanke. Men jag tycker att historien går ihop bättre så här. Och dessutom är det väl precis vad man kunde vänta sig av demoner.