Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 45–50
Esso dapoi se accosta alla donzella
E pianamente tira for la spada,
E veggendola in viso tanto bella
Di ferirla nel collo indugia e bada.
L’ animo volta in questa parte e in quella,
E poi disse: --Così convien che vada:
Io la farò per incanto dormire,
E pigliarò con seco il mio desire.--Pose tra l’ erba giù la spada nuda,
Et ha pigliato il suo libretto in mano;
Tutto lo legge, prima che lo chiuda.
Ma che li vale? Ogni suo incanto è vano,
Per la potenzia dello annel sì cruda.
Malagise ben crede per certano
Che non si possa senza lui svegliare,
E cominciolla stretta ad abbracciare.La damisella un gran crido mettia:
«Tapina me, ch’ io sono abandonata!»
Ben Malagise alquanto sbigotia,
Veggendo che non era adormentata.
Essa, chiamando il fratello Argalia,
Lo tenia stretto in braccio tutta fiata;
Argalia sonacchioso se sveglione,
E disarmato uscì del pavaglione.Subitamente che egli ebbe veduto
Con la sorella quel cristian gradito,
Per novità gli fu il cor sì caduto,
Che non fu de appressarse a loro ardito.
Ma poi che alquanto in sé fu rivenuto,
Con un troncon di pin l’ ebbe assalito,
Gridando: «Tu sei morto, traditore,
Che a mia sorella fai tal disonore.»Essa gridava: «Legalo, germano,
Prima ch’ io il lasci, che egli è nigromante;
Ché, se non fosse l’ annel che aggio in mano,
Non son tue forze a pigliarlo bastante.»
per questo il giovenetto a mano a mano
Corse dove dormiva un gran gigante,
Per volerlo svegliar; ma non potea,
Tanto lo incanto sconfitto il tenea.Di qua, di là, quanto più può il dimena;
Ma poi che vede che indarno procaccia,
Dal suo bastone ispicca una catena,
E de tornare indrieto presto spaccia;
E con molta fatica e con gran pena
A Malagise lega ambe le braccia,
E poi le gambe e poi le spalle e il collo:
Da capo a piede tutto incatenollo.
Motsvariggjort
Därpå tog han mark, steg fram till mön och drog sakta sitt svärd. Men när han skådade de undersköna anletsdragen, kom han på andra tankar än att hugga huvudet av henne. Han tvekade och velade än hit och än dit, men till slut sa han sig:
– Så vill jag göra: jag vill läsa en magisk sömn öfver henne; så kan jag sedan göra med henne hvadhelst mig lyster.
Han lade ifrån sig den nakna klingan i gräset, tog fram sin lilla bok och läste hela sömngaldern noggrant från början till slut, innan han slog ihop pärmarna. Men vad hjälpte det? Inga besvärjelser biter på den råa styrkan hos Galafrons ring! Men Malygrisi var övertygad om att hon inte kunde vakna upp av sig själv ur den förtrollade sömnen och tog henne häftigt i famnen. Till hans bestörtning visade det sig dels att hon inte alls blivit nedsövd, dels att hon inte på något vis tänkte finna sig i hans behandling. Hon grabbade tag i honom och höll honom fast av alla krafter, medan hon skrek i högan sky på sin bror Argalia.
Argalia vaknade sömndrucken och klev obeväpnad ut ur paviljongen. När han då fick se sin syster i klorna på en kristen vällusting, blev han först stående som förstenad av pur häpnad. Men när han sekunden efteråt hämtat sig, slet han åt sig en bastant pinjegren från marken, och med den påken i högsta hugg rusade han till hennes undsättning och röt:
– Jag ska lära dig att ge dig på min syster. Dö, ditt kräk!
Men hon ropade:
– Bind honom, innan jag tappar taget! Han är trollkarl. Om jag inte håller i honom med ringen på mig, rår du inte på honom.
Då sprang junkern bort till den ena jätten efter den andra för att väcka dem; men det gick förstås inte, eftersom han inte kunde lösa dem ur deras förtrollade sömn. Han sprang fram och tillbaka och ville ruska liv i dem, men när inget hjälpte hängde han kedjan som en av dem slogs med över sin påk och skyndade tillbaka.
Med mycken möda och stort besvär lyckades Argalia och Angelica till sist slå kedjan om armarna på Malygrisi, och sedan om benen, ryggen och nacken på honom, tills han låg bunden från topp till tå.