Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 54–58
Mentre che qua fôr fatte queste cose,
Dentro a Parigi fu molta tenzone,
Però che Orlando al tutto se dispose
Essere in giostra il primo campione;
Ma Carlo imperatore a lui rispose
Che non voleva e non era ragione;
E gli altri ancora, perché ogni om se estima,
A quella giostra volean gire in prima.Orlando grandemente avea temuto
Che altrui non abbia la donna acquistata,
Perché, come il fratello era abattuto,
Doveva al vincitore esser donata.
Lui de vittoria sta sicuro e tuto,
E già li pare averla guadagnata;
Ma troppo gli rencresce lo aspettare,
Ché ad uno amante una ora uno anno pare.Fu questa cosa nella real corte
Tra il general consiglio essaminata;
Et avendo ciascun sue ragion pòrte,
Fu statuita al fine e terminata,
Che la vicenda se ponesse a sorte;
Et a cui la ventura sia mandata
D’ essere il primo ad acquistar l’ onore,
Quel possa uscire alla giostra di fore.Onde fu il nome de ogni paladino
Subitamente scritto e separato;
Ciascun segnor, cristiano e saracino,
Ne l’ orna d’ oro il suo nome ha gettato;
E poi ferno venire un fanciullino
Che i breve ad uno ad uno abbia levato.
Senza pensare il fanciullo uno afferra;
La lettra dice: Astolfo de Anghilterra.Dopo costui fu tratto Feraguto,
Rainaldo il terzo, e il quarto fu Dudone;
E poi Grandonio, quel gigante arguto,
L’ un presso all’ altro, e Belengiere e Otone;
Re Carlo dopo questi è for venuto;
Ma per non tenir più lunga tenzone,
Prima che Orlando ne fôr tratti trenta:
Non vi vo’ dir se lui se ne tormenta.
Motsvariggjort
Under tiden hemma på slottet i Paris rådde det stort tumult. För riddar Roland propsade på att få bli den förste som tog en dust med Argalia, trots att kejsar Karl sade emot. Varför skulle just han ha företräde? På samma sätt ansåg sig varenda riddare vid hovet ha rätt till första dusten. Det här behövde lösas på ett sätt som inte väckte tvedräkt och ont blod mellan alla.
Roland gruvade sig väldeliga för att någon annan skulle hinna vinna den undersköna; för så fort brodern sträcktes till marken, skulle ju systern tillfalla segraren. Att han själv skulle kunna förlora föll honom inte in. Han betraktade redan Angelica som sin – men all denna väntan, den var olidlig! För för den som är kär är en timme i ensamhet lång som ett år.
Till sist blev kejsaren tvungen att kalla samman det kungliga rådet, och när alla framfört sina synpunkter, beslutades det på hertig Namos inrådan att låta lotten avgöra saken: den som stod i gunst hos ödet fick bli den förste att rida ut till dust.
Därnäst skrev alla paladinerna och varenda ditrest riddare, både kristen och saracen, sina namn på var sin papperslapp och lade dem i en förgylld urna, varpå man ledde fram en liten gosse som skulle dra lotterna den ena efter den andra. Han stoppade raskt ner nypan och plockade upp den första: »Hertig Astolf, prins av Logres» stod det på den.
Sedan följde Ferragùt, Reynald som tredje man och hans kusin Dudo (Holger Danskes son), som nummer fyra. Därefter den argsinte resen Grandonio, och efter varandra de bajerska bröderna Berengar och Otto. Efter dem blev det kung Karls tur. Men för att inte bli långrandig: det kom trettio före Roland. Jag behöver inte tala om vad han tyckte om det.
Kommentarer
• En översättning kräver i praktiken ofta formuleringar som »avviker» syntaktiskt (d.v.s. i meningsbyggnad) och ibland även semantiskt (i alla fall om man tittar väldigt strängt och strikt på hur tanken uttrycks) från »motsvarande» formulering i källtexten. Men det kan ändå vara otvetydigt att den ena formuleringen motsvarar den andra.
Som när det står att »a cui la ventura sia mandata / D’ essere il primo ad acquistar l’ onore, / Quel possa uscire alla giostra di fore». Vad Boiardo strängt taget säger är att »den på vilken lyckan föll att bli den förste att tillskansa sig äran, han fick lov att ge sig av till dusten där ute.» Men det är ju i praktiken en helt hopplös mening på svenska.
Här behövs en (i alla fall delvis) annan grammatisk struktur; och för att få till den kan komponenterna i tanken som uttrycks behöva bytas ut eller stuvas om: »att stå i gunst hos ödet» betyder väl inte exakt detsamma som »att vara den på vilken lyckan [eller ödet eller tillfället] faller att göra något ärofullt» och att få bli den förste att rida ut är inte det samma som att få rida ut eftersom man är den förste som lyckan bestämt till att försöka vinna ära.
Men sammantaget och i sammanhanget säger formuleringen i den svenska berättelsen i praktiken detsamma som »motsvarande» formulering i den italienska. Jag skulle till och med säga att den motsvarar italienskan väldigt väl. Men det är klart att den gör det tack vare att den i viss bemärkelse »avviker» från förlagan. (Sedan förekommer det förvisso mängder av avvikelser i min svenska berättelse som inte alls är lika nödvändiga, men som enligt mening helt enkelt låter bättre än de minimalt avvikande möjliga alternativen.)
• »Logres» är ett namn på England (och särskilt kung Arturs England) som förekommer (nästan uteslutande tror jag) i de äldre riddarromanserna från medeltiden (vilkas universa Boiardos och andra renässansförfattares riddarromaner spinner vidare på). Jag försökte med både »Anglia» och »Albion» för det angliska kungariket innan jag fastnade för »Logres» – just på grund av namnets romantiska riddarsagekonnotationer.
Boiardo använder inte någon av de termerna. Han skriver »Anghilterra», som här, eller, andra gånger, »Englantia» och använder över huvud taget sin tids vanliga italienska namn på England, Frankrike, Spanien och till och med Tyskland.
Jag har valt att göra annorlunda, eftersom de europeiska 700-talsrikena faktiskt inte alltid motsvarar dagens nationalstater (kanske, ironiskt nog, med undantag för just England). Karl den Stores Frankerrike är inte det gamla Frankrike, och hans franker är inte fransmän (liksom anglerna inte är engelsmän). Detta gäller trots att man med viss rätt kan säga att Frankrike är en rest av Frankerriket – den östra delen efter uppdelningen av riket på Karl den Stores tre sonsöner –; men det är ju i så fall i lika hög grad Tyskland (nämligen den västra delen)…
Jag gör ett undantag för »Spanien». Både det västgotiska riket söder om Pyrenéerna och samma område när det införlivades i kalifatet var ju en hyfsat väl sammanhållen statsbildning som dessutom hyfsat väl omfattade dagens Spanien. Och »Spanien» är dessutom en urgammal beteckning på området; så »Spanien» får stå.
• Paladinerna är kusiner och släktingar med varandra på olika sätt hela högen: Roland och Reynald och Astolf och Malygrisi är kusiner (deras fäder var bröder); Rolands mor är syster till Karl den Store; hans fästmö, den sköna Alda är syster till riddar Olivier; Namo av Bajern är morfar till Reynald; så Namos söner, däribland Berengar och Otto, är hans morbröder … och så vidare. Dessutom är det rätt gott om tvillingar i gänget.