Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 59–67
Il giorno se calava in ver la sera,
Quando di trar le sorte fu compito.
Il duca Astolfo con la mente altiera
Dimanda l’ arme, e non fu sbigottito,
Benché la notte viene e il cel se anera.
Esso parlava, sì come omo ardito,
Che in poco d’ ora finirà la guerra,
Gettando Oberto al primo colpo in terra.Segnor, sappiate ch’ Astolfo lo Inglese
Non ebbe di bellezze il simigliante;
Molto fu ricco, ma più fu cortese,
Leggiadro e nel vestire e nel sembiante.
La forza sua non vedo assai palese,
Ché molte fiate cadde del ferrante.
Lui suolea dir che gli era per sciagura,
E tornava a cader senza paura.Or torniamo a la istoria. Egli era armato,
Ben valeano quelle arme un gran tesoro;
Di grosse perle il scudo è circondato,
La maglia che se vede è tutta d’ oro;
Ma l’ elmo è di valore ismesurato
Per una zoia posta in quel lavoro,
Che, se non mente il libro de Turpino,
Era quanto una noce, e fu un rubino.Il suo destriero è copertato a pardi,
Che sopraposti son tutti d’ ôr fino.
Soletto ne uscì fuor senza riguardi,
Nulla temendo se pose in camino.
Era già poco giorno e molto tardi,
Quando egli gionse al Petron di Merlino;
E ne la gionta pose a bocca il corno,
Forte suonando, il cavalliero adorno.Odendo il corno, l’ Argalia levosse,
Ché giacea al fonte la persona franca,
E de tutte arme subito adobosse
Da capo a piedi, che nulla gli manca;
E contra Astolfo con ardir se mosse,
Coperto egli e il destrier in vesta bianca,
Col scudo in braccio e quella lancia in mano
Che ha molti cavallier già messi al piano.Ciascun se salutò cortesemente,
E fôr tra loro e patti rinovati,
E la donzella lì venne presente.
E poi si fôrno entrambi dilungati,
L’ un contra l’ altro torna parimente,
Coperti sotto a i scudi e ben serrati;
Ma come Astolfo fu tocco primero,
Voltò le gambe al loco del cimero.Disteso era quel duca in sul sabbione,
E crucioso dicea: «Fortuna fella,
Tu me e’ nemica contra a ogni ragione:
Questo fu pur diffetto della sella.
Negar nol pôi; ché s’ io stavo in arcione,
Io guadagnavo questa dama bella.
Tu m’ hai fatto cadere, egli è certano,
Per far onore a un cavallier pagano.»Quei gran giganti Astolfo ebber pigliato,
E lo menarno dentro al pavaglione;
Ma quando fu de l’ arme dispogliato,
La damisella nel viso il guardone,
Nel quale era sì vago e delicato,
Che quasi ne pigliò compassïone;
Unde per questo lo fece onorare,
Per quanto onore a pregion si può fare.Stava disciolto, senza guardia alcuna,
Et intorno alla fonte solacciava;
Angelica nel lume della luna,
Quanto potea nascoso, lo amirava;
Ma poi che fu la notte oscura e bruna,
Nel letto incortinato lo posava.
Essa col suo fratello e coi giganti
Facea la guardia al pavaglion davanti.
Motsvariggjort
Dagen led mot sitt slut innan lottdragningen var över. Hertig Astolf begärde, med sedvanligt högmod och gott humör, fram sina vapen. Att natten nalkades och himlen mörknade bekom honom inte alls. Han skrävlade och skröt som den båldaste krigare om hur striden strax skulle vara slutad och hur han skulle sträcka Hubert till marken vid första stöten.
Bästa läsare, du ska veta att den angliske prinsen Astolf av Logres kanske inte riktigt ägde alla de företräden han tillskrev sig. Han hade mycket guld, men ännu fler höviska manér, lade med stor framgång stor omsorg vid kläder och utseende, men hans styrka och skicklighet i strid var inte lika uppenbara. Med tanke på hans osvikliga vana att bita i gräset vid varje tornerspel, var det somliga som tvivlade på att det verkligen varenda gång kunde bero på den otur han alltid skyllde på. Men han satt alltid upp och stöttes alltid ner lika oförfärat igen.
Nåväl, åter till historien!
Han rustade sig alltså, Astolf, och det var en förmögenhet han bar omkring på. Stora pärlor prydde skölden runt omkring. Ringbrynjan glimmade av guld. I hjälmen satt infattad en oskattbar juvel – en rubin stor som en valnöt, om inte Turpin bedrar oss. På röd botten bar hästens schabrak det angliska kungahusets leoparder broderade med guldtråd.
Mol allena och fullkomligt oförfärad red han i väg. Det var sent och inte mycket kvar av dagen längre, när han nådde fram till Merlins sten. Den flotte riddaren satte genast sitt stridshorn till munnen och blåste, käckt och ljudligt.
När hornet ljöd, reste sig strax den bålde Argalia från sin vila invid Pinjekällan och klädde sig i full rustning – helt i vitt från topp till tå liksom schabraken och seldonen på den kolsvarta hästen. Så red han upp till Astolf med skölden på armen och i handen sin lans som redan sträckt så många riddare till marken.
De hälsade varandra höviskt och påminde varandra om spelets regler. Den undersköna ungmön kom tillstädes, och så red de bort till varsin ände av ängen, vände, höjde sina sköldar, satte av mot varandra i full galopp, och vid första stöten for Astolf ur sadeln med fötterna där han haft hjälmbusken sekunden innan.
Där låg den gode hertigen raklång på marken och klagade bittert:
– Nybörjartur! Jag hade fel på sadeln. Nej, säg inte emot! Jag erkänner: du fällde mig – mot alla odds, men du fällde mig. Det länder dig till heder som hednisk riddare. Fast du vet mycket väl att jag hade vunnit den sköna, om bara min sadel hade suttit fast ordentligt.
Nu klev jättarna fram och plockade upp Astolf och bar honom in i paviljongen. Men när han fått av sig rustningen, och den sköna Angelica såg närmare på honom, var han så fin och elegant att hon nästan tyckte synd om honom. Och därefter visade hon honom så mycket ära som det gick att visa en fånge.
Han slapp gå bunden och fick ströva runt kring källan utan fångvakt, medan Angelica kikade på honom i smyg i månskenet. Men när nattmörkret tätnade, fick han en sovplats bakom ett förhänge i paviljongen, och hon, hennes bror och jättarna turades om att hålla vakt utanför.
Kommentarer
• Astolf är rolig att skriva om. Det lockar till retoriska ornament, gärna av det lite »ytligare» välljudande eller lustiga slaget, eftersom det passar så väl till Astolfs fåfängt eleganta karaktär och hans roll som berättelsens comic relief. Erkänn att man inte hade väntat sig ett genuint tragiskt slut på dusten efter den här upptakten till den!
Exempel:
»… med sedvanligt högmod och gott humör …»
Här har vi exempel på allitteration (högmod ~ humör) och assonans (högmod ~ humör).
»Att natten nalkades och himlen mörknade …»
Allitteration med assonans (natten ~ nalkades). Dessutom är detta en s.k. pleonasm, d.v.s. att man säger »samma sak» två gånger med olika ord: att natten nalkas är ju »detsamma» som att himlen mörknar. Och till råga på det är det ett isokolon, i och med att »himlen mörknar» använder lika långa ord som »natten nalkas» i samma syntaktiska konstruktion!
»Han skrävlade och skröt …»
En allittererande pleonasm.
»Striden strax … skulle sträcka Hubert till marken vid första stöten»
Allitteration en masse, först på »str» och sedan fortsätter det på bara »st» – med en lite oren assonans på »rst» däremellan – (striden strax … skulle sträcka Hubert till marken vid första stöten).
»Bästa läsare, du ska veta att …»
»Apostrof» kallas det när avsändaren uttryckligen tilltalar någon (eller något) så där direkt. När en berättare gör det, blir det dessutom ett avbrott i berättelsen. Det berättaren säger handlar inte längre om historien hen berättar utan (i det här fallet) om dem hen berättar den för. Här syftar berättaren också på någon som inte är med i historien. Det gör att den här apostrofen blir »extradiegetisk» (= apostroferar någon »utanför berättelsen»).
»… kanske inte riktigt ägde alla de företräden …»
En ironisk s.k. litotes (d.v.s. en underdrift).
»… mycket guld, men ännu fler höviska manér»
Något är det här säkert också exempel på, men jag vet inte om det kallas något eller i så fall vad.
»… lade med stor framgång stor omsorg vid kläder …»
Ett slags anafor (uttryck i följd som börjar med samma ord) som nog ger lite extra eftertryck åt beskrivningen av Astolf som sprätt.
»… med stor framgång stor omsorg vid kläder och utseende, men hans styrka och skicklighet i strid var inte lika uppenbara»
En retorisk antites, d.v.s. den framgångsrika omsorgen om utseendet kontrasteras mot de misslyckade insatserna i strid.
»… hans osvikliga vana att bita i gräset …»
»Bita i gräset» är en till konventionell metafor. Den ingår här i ett ironiskt yttrande (ironi är ju normalt sett inte att säga motsatsen till vad man menar): att bli satt ur sadeln är inte något Astolf gör av vana, utan något han försöker undvika men utsätts för ändå; och även om detta är vad som »osvikligen» brukar hända honom, så händer det honom inte utan att något annat viktigt (nämligen hans riddardygder) tvärtom verkligen sviker honom.
»… somliga som tvivlade på att det verkligen varenda gång kunde bero på den otur han alltid skyllde på»
Litotes igen: ingen bara tvivlar på det – alla vet att han är en högoddsare på rännarbanan.
»… pärlor prydde … glimmade av guld. I hjälmen satt infattad en oskattbar juvel»
Allitterationer och assonanser: pärlor ~ prydde; glimmade ~ guld. Och här även i en kiastisk struktur (j ~ att ~ att ~ j): »i hjälmen satt infattad en oskattbar juvel».
»… han satt alltid upp och stöttes alltid ner …»
En antitetisk konstruktion till.
»Mol allena och fullkomligt oförfärad …»
Det här låter som om det vore en figur. Men jag vet inte…
»Det var sent och inte mycket kvar av dagen …»
Pleonasm: det säger inget annat än just att det var sent.
»… sin vila invid Pinjekällan …»
Rader av assonanser: in ~ vi ~ in ~ vi ~ in (sin vila in|vid Pinjekällan).
»… från topp till tå…»
Alliteration. Och ett stående (idiomatiskt) uttryck – precis som metaforen »bita i gräset». Jag kommer inte att ha något emot att använda sådana; jag misstänker nämligen starkt att många av dem är eller snart kommer att vara på utdöende.
»… med skölden på armen och i handen sin lans …»
En kiasm (korskonstruktion): först först ett vapen och sedan en kroppsdel, sedan först en kroppsdel och sedan ett vapen (sköld ~ arm ~ hand ~ lans; vapen ~ kroppsdel ~ kroppsdel ~ vapen).
»Den undersköna ungmön … varsin ände av ängen, vände …»
Allitterationer, assonanser och helrim: undersköna ~ ungmön; varsin ~ ände ~ ängen ~ v|ände. Dessutom är väl nd- och ng-ljuden i »underskön» och »ungmö», »ängen» och »ände» också i alla fall en oren assonans.
»… med fötterna där han haft hjälmbusken sekunden innan»
En perifras, d.v.s. en omskrivning av något som hade kunnat sägas enklare – i det här fallet »där han haft hjälmbusken sekunden innan» i stället för »upp».
Boiardo fyller förstås också sin berättelse med troper och figurer (inte minst rim!); men här har jag smycket ut berättelsen mer än han gör. Över huvud taget är det säkert så att troperna och figurerna på olika ställen i den svenska berättelsen ofta inte motsvarar samma troper och figurer på motsvarande ställe i den italienska förlagan.
Flera av de retoriska figurerna listade ovan lade jag för övrigt inte medvetet märke till förrän jag letade efter dem för att skriva den här kommentaren – liksom jag inte medvetet tänkte att jag skulle försöka illustrera Astolfs omsorg om sitt yttre med retoriska ornament. Det bara kändes som att det passade att skriva den här passagen på det hår såttet.
• Ett schabrak är ett hästtäcke; Astolf av England för sitt vapenmärke på schabraket. Englands riksvapen är alltjämt detsamma: i rött tre stolpvis ställda leoparder av guld.
• »kom tillstädes» – Precis som jag gärna håller stående uttryck och konventionella metaforer vid liv en liten stund till genom att använda dem där de passar, tycker jagatt det finns en vits med att då och då vid lägliga tillfällen peta in ett lite ålderdomligare uttryck i samma syfte.