Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 68–73
Poco lume mostrava ancor il giorno,
Che Feraguto armato fu apparito,
E con tanta tempesta suona il corno,
Che par che tutto il mondo sia finito;
Ogni animal che quivi era d’ intorno
Fuggia da quel rumore isbigotito:
Solo Argalia de ciò non ha paura,
Ma salta in piede e veste l’ armatura.L’ elmo affatato il giovanetto franco
Presto se allaccia, e monta in sul corsieri;
La spada ha cinto dal sinistro fianco,
E scudo e lancia e ciò che fa mistieri.
Rabicano, il destrier, non mostra stanco,
Anzi va tanto sospeso e leggieri,
Che ne l’ arena, dove pone il piede,
Signo di pianta ponto non si vede.Con gran voglia lo aspetta Feraguto,
Ché ad ogni amante incresce lo indugiare;
E però, come prima l’ ha veduto,
Non fece già con lui lungo parlare;
Mosso con furia e senza altro saluto,
Con l’ asta a resta lo venne a scontrare;
Crede lui certo, e faria sacramento,
Aver la bella dama a suo talento.Ma come prima la lancia il toccò,
Nel core e nella faccia isbigotì;
Ogni sua forza in quel punto mancò,
E lo animoso ardir da lui partì;
Tal che con pena a terra trabuccò,
Né sa in quel punto se gli è notte o dì.
Ma come prima a l’ erba fu disteso,
Tornò il vigore a quello animo acceso.Amore, o giovenezza, o la natura
Fan spesso altrui ne l’ ira esser leggiero.
Ma Feraguto amava oltra misura;
Giovanetto era e de animo sì fiero,
Che a praticarlo egli era una paura;
Piccola cosa gli facea mestiero
A volerlo condur con l’ arme in mano,
Tanto è crucioso e di cor subitano.Ira e vergogna lo levâr di terra,
Come caduto fu, subitamente.
Ben se apparecchia a vendicar tal guerra,
Né si ricorda del patto nïente;
Trasse la spada, et a piè se disserra
Ver lo Argalia, battendo dente a dente.
Ma lui diceva: «Tu sei mio pregione,
E me contrasti contro alla ragione.»
Motsvariggjort
Dagen hade nätt och jämnt börjat gry, när Ferragùt dök upp i full rustning och stötte så hårt i sitt horn att det lät som om världens undergång var nära och alla djur skräckslagna flydde trakten. Men Argalia lät sig inte skrämmas. Raskt kom han på fötter och klädde på sig sin rustning, trädde på sig sin förtrollade hjälm och satt upp på sin springare. Svärdet var spänt vid hans vänstra höft. Både sköld och lans hade kraft att göra underverk. Och hans kolsvarta Rabicano visade inte minsta tecken på trötthet utan gick med så lätta och fina steg att inte ett spår efter dess hovar syntes i sanden.
Ferragùt väntade otåligt på honom, för den som väntar och är kär väntar alltid för länge. När han fick syn på Argalia, spillde han därför ingen tid på prat utan fällde sin lans och gick utan vidare till angrepp, och det med storm, säker på att han nu skulle erövra den undersköna damen.
Men så fort Argalias lans stötte till hans sköld, for det som en skälving och som ett grin av fasa genom hans hjärta och över hans ansikte. Plötsligt fattades honom hela hans styrka och hans heta mod, och han störtade huvudstupa till marken, så hårt att han inte visste om det var natt eller dag. Men han låg inte länge utsträckt i gräset, innan hans hetsiga själ fylldes av harm.
Kärleken, ungdomen eller naturen gör ofta någon snar till vrede. Men Ferragùt älskade måttlöst, han var ung och hans själ farligt eldfängd till sin natur. Minsta småsak kunde få honom att vilja göra upp med vapen i hand, så stridslysten och hetlevrad var han. Nu fick ilskan och skammen honom på fötter lika fort som han fallit. Han beredde sig att hämnas och hade inte en tanke på vilka regler som satts upp. Han drog sitt svärd, visade tänderna i ursinne och satte av mot Argalia till fots.
Denne rörde inte en fena men förmanade honom skarpt:
– Du är min fånge. Du har ingen rätt att ta upp striden igen.
Kommentarer
• Den som väntar och är kär väntar alltid för länge» – Den italienska förlagan alluderar inte vad jag vet på något särskilt talesätt.
• »for det som en skälving och som ett grin av fasa genom hans hjärta och över hans ansikte» – Man får väl tänka sig en viss arbetsdelning: det var skälvningen som for genom hjärtat, medan grinet for över ansiktet.