Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 74–83
Feraguto il parlar non ha ascoltato,
Anci ver lui ne andava in abandono.
Ora i giganti, che stavano al prato,
Tutti levati con l’ arme se sono,
E sì terribil grido han fuor mandato,
Che non se odì giamai sì forte trono
(Turpino il dice: a me par meraviglia),
E tremò il prato intorno a lor due miglia.A questi se voltava Feraguto,
E non credeti che sia spaventato.
Colui che vien davanti è il più membruto,
E fu chiamato Argesto smisurato;
L’ altro nomosse Lampordo il veluto,
Perché piloso è tutto in ogni lato;
Urgano il terzo per nome si spande,
Turlone il quarto, e trenta piedi è grande.Lampordo nella gionta lanciò un dardo,
Che se non fosse, come era, fatato,
Al primo colpo il cavallier gagliardo
Morto cadea, da quel dardo passato.
Mai non fu visto can levrer, né pardo,
Né alcun groppo di vento in mar turbato,
Così veloci, né dal cel saetta,
Qual Feraguto a far la sua vendetta.Giunse al gigante in lo destro gallone,
Che tutto lo tagliò, come una pasta,
E rene e ventre, insino al petignone;
Né de aver fatto il gran colpo li basta,
Ma mena intorno il brando per ragione,
Perché ciascun de’ tre forte il contrasta.
L’ Argalia solo a lui non dà travaglia,
Ma sta da parte e guarda la battaglia.Fie’ Feraguto un salto smisurato:
Ben vinti piedi è verso il cel salito;
Sopra de Urgano un tal colpo ha donato,
Che ’l capo insino a i denti gli ha partito.
Ma mentre che era con questo impacciato,
Argesto nella coppa l’ ha ferito
D’ una mazza ferrata, e tanto il tocca,
Che il sangue gli fa uscir per naso e bocca.Esso per questo più divenne fiero,
Come colui che fu senza paura,
E messe a terra quel gigante altiero,
Partito dalle spalle alla cintura.
Alor fu gran periglio al cavalliero,
Perché Turlon, che ha forza oltra misura,
Stretto di drieto il prende entro alle braccia,
E di portarlo presto se procaccia.Ma fosse caso, o forza del barone,
Io no ’l so dir, da lui fu dispiccato.
Il gran gigante ha di ferro un bastone,
E Feraguto il suo brando afilato.
Di novo si comincia la tenzone:
Ciascuno a un tratto il suo colpo ha menato,
Con maggior forza assai ch’ io non vi dico;
Ogni om ben crede aver còlto il nemico.Non fu di quelle botte alcuna cassa,
Ché quel gigante con forza rubesta
Giunselo in capo e l’ elmo gli fraccassa,
E tutta quanta disarmò la testa;
Ma Feraguto con la spada bassa
Mena un traverso con molta tempesta
Sopra alle gambe coperte di maglia,
Et ambedue a quel colpo le taglia.L’ un mezo morto, e l’ altro tramortito
Quasi ad un tratto cascarno sul prato.
Smonta l’ Argalia e con animo ardito
Ha quel barone alla fonte portato,
E con fresca acqua l’ animo stordito
A poco a poco gli ebbe ritornato;
E poi volea menarlo al pavaglione,
Ma Feraguto niega esser pregione.«Che aggio a fare io, se Carlo imperatore
Con Angelica il patto ebbe a firmare?
Son forsi il suo vasallo o servitore,
Che in suo decreto me possa obligare?
Teco venni a combatter per amore,
E per la tua sorella conquistare:
Aver la voglio, o ver morire al tutto.»
Queste parole dicea Feragutto.
Motsvariggjort
Ferragùt lyssnade dock inte på det örat, eller rättare sagt, han kunde inte bry sig mindre.
Då höjde jättarna på ängen sina vapen och hov upp ett sådant fruktansvärt vrål att ingen åska någonsin hörts mullra värre; hela ängen skakade så att det kändes en halvmil bort (berättar Turpin, fast Boiardo tycker det låter otroligt).
Ferragùt gick emot dem, och han verkade inte skärrad.
Den förste och störste av dem var Argesto den Väldige; den andre kallades Lampordo den Ludne och hade hår över hela kroppen; den tredje bar namnet Urgano; den fjärde, trettio fot lång, hette Turlone.
Lampordo slungade från nära håll ett spjut som hade blivit den bålde riddarens omedelbara död, om han inte skyddats av en osårbarhetsförtrollning.
Varken vinthund eller leopard, varken stormbyar som piskar ett upprört hav eller blixtar som skjuter från himlen kunde vara snabbare än Ferragùt när han gav igen. Han träffade jätten i högra höften och skar som smör tvärs genom njurarna och buken ända till skrevet. Och han var inte färdig efter det väldiga hugget utan vände i en och samma rörelse klingan mot de tre andra, som angrepp honom med all kraft. Bara Argalia grep inte in utan stod vid sidan av och betraktade striden.
Nu tog Ferragùt ett präktigt språng väl tjugo fot upp i luften, och gav Urgano ett sådant hugg över huvudet att det klövs in till tandraden. Men medan han var upptagen av det, drämde Argesto till riddaren i skallen med sin järnklubba, så att blodet rann ur näsa och mun på honom. Det gjorde bara Ferragùt ännu argare, och som en som inte visste vad fruktan vill säga, fällde han den Väldige till marken med ett hugg som tog i axeln men slutade vid midjan.
Ändå var riddaren i stor fara, för Turlone kom upp bakom honom och slog sina omåttligt starka armar om honom i ett björngrepp. Men hur det kom sig, om det var av en händelse eller den ädle ungersvennens egen förtjänst, det kan jag inte säga, men i alla fall kom han loss.
Den långe Turlone hade en stav av järn, Ferragùt sin sylvassa klinga, och nu tog de upp striden på nytt. I en blink måttade båda ett slag mot den andre med sådan kraft bakom att det inte liknade något. Och båda lyckas fälla sin motståndare. För jätten träffade Ferragùt med full kraft i huvudet, så hjälmen sprack och lämnade skallen utan skydd, medan riddaren svingade svärdet lågt i en vid båge tvärs över jättens ben, skar rätt genom hans hosor av ringväv och klippte av honom båda benen med ett enda hugg.
På ett ögonblick låg nu den ene halvdöd och den andre livlös på ängen. Argalia satt av och bar med sig den ädle saracenen bort till källan och baddade hans blåslagna kropp med friskt vatten tills han så småningom återfick sansen. Sedan ville han föra honom till paviljongen, men Ferragùt vägrade låta sig tas till fånga.
– Vad rör det mig, om kejsar Karl slutit en pakt med fröken Angelica? Är jag kanske hans vasall eller tjänare, så att jag är bunden av hans ord? Jag kom för att slåss med dig av kärlek, för att vinna din systers hand. Jag ska ha henne eller dö på kuppen!
Sålunda talade Ferragùt.
Kommentarer
• Det kallar jag ett rejält slagsmål! Och utan en enda datoranimerad pixel!
• Boiardos kommenterar ibland saker han påstår att Turpin skrivit i den fiktiva bok han låtsas att han översatt. Jag vet inte vad man ska säga om att just detta är det enda Boiardos berättarröst finner osannolikt i historien så här långt!
• Jättar är en förbrukningsvara i Orlando innamorato. Det förekommer nog en tio stycken bara i det första halvdussinet kapitel. De flesta överlever inte mer än ett. Ofta vaktar de broar som hjältarna prompt ska över.
Jag vet faktiskt inte om de här jättarna är tänkta att uppfattas som jättelika människor eller som en annan sorts humanoida varelser (som jättarna i nordisk mytologi). Ungefär samtidigt med Bioardo skrev Luigi Pulci ett burleskt epos om riddar Roland som han kallade Morgante efter en jätte med samma namn som spelar en viktig roll i boken. I Pulcis berättelse omvänds jätten Morgante av Roland till kristendomen och döps, vilket nog i princip tillerkänner honom människostatus. Men Boiardos jättar är (så vitt jag minns nu) hedningar hela högen.
• Det ligger nog väldigt lite i Ferragùts argumentation (status translationis) för att han inte behöver ge sig trots att han förlorade dusten: skälet han anger är att han som spanjor inte kan vara bunden av löften som frankernas kejsare gett. I den mån han har rätt i det kan rimligen inte Argalia och Angelica heller, å sin sida, sägas ha lovat icke-frankiska riddare någonting alls. Så i praktiken är det uppenbarligen bara den starkes rätt Ferragùt hävdar här.