Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 84–91
A quel rumore Astolfo se è levato,
Che sino alora ancor forte dormia,
Né il crido de’ giganti l’ ha svegliato
Che tutta fe’ tremar la prataria.
Veggendo i duo baroni a cotal piato,
Tra lor con parlar dolce se mettia,
Cercando de volerli concordare:
Ma Feraguto non vôle ascoltare.Dicea l’ Argalia: «Ora non vedi,
Franco baron, che tu sei disarmato?
Forse che de aver l’ elmo in capo credi?
Quello è rimaso in sul campo spezzato.
Or fra te stesso iudica, e provedi
Se vôi morire, o vôi esser pigliato:
Che stu combatti avendo nulla in testa,
Tu in pochi colpi finira’ la festa.»Rispose Feraguto: «E’ mi dà il core,
Senza elmo, senza maglia e senza scudo,
Aver con teco di guerra l’ onore;
Così mi vanto di combatter nudo
Per acquistare il desïato amore.»
Cotal parole usava il baron drudo,
Però ch’ Amor l’ avea posto in tal loco,
Che per colei s’ arìa gettato in foco.L’ Argalia forte in mente si turbava,
Vedendo che costui sì poco il stima
Che nudo alla battaglia lo sfidava,
Né alla seconda guerra né alla prima,
Preso due volte, lo orgoglio abassava,
Ma de superbia più montava in cima;
E disse: «Cavallier, tu cerchi rogna:
Io te la grattarò, ché ’l ti bisogna.Monta a cavallo et usa tua bontade,
Ché, come digno sei, te avrò trattato;
Né aver speranza ch’ io te usi pietade,
Perch’ io ti vegga il capo disarmato.
Tu cerchi lo mal giorno in veritade,
Facciote certo che l’ avrai trovato;
Diffendite se pôi, mostra tuo ardire,
Ché incontinente ti convien morire.»Ridea Feraguto a quel parlare,
Come di cosa che il stimi nïente.
Salta a cavallo e senza dimorare
Diceva: «Ascolta, cavallier valente:
Se la sorella tua mi vôi donare,
Io non te offenderò veracemente;
Se ciò non fai, io non ti mi nascondo,
Presto serai di quei de l’ altro mondo.»Tanto fu vinto de ira l’ Argalia,
Odendo quel parlar che è sì arrogante,
Che furïoso in sul destrier salia,
E con voce superba e minacciante
Ciò che dicesse nulla se intendia.
Trasse la spada e sprona lo aferante,
Né se ricorda de l’ asta pregiata,
Che al tronco del gran pin stava apoggiata.Così cruciati con le spade in mano
Ambi co ’l petto de’ corsieri urtaro.
Non è nel mondo baron sì soprano,
Che non possan costor star seco al paro.
Se fosse Orlando e il sir de Montealbano,
Non vi serìa vantaggio né divaro;
Però un bel fatto potreti sentire,
Se l’ altro canto tornareti a odire.
Motsvariggjort
Ordväxlingen mellan riddarna väckte Astolf, som sovit sött ända till dess och inte vaknat ens när jättarnas vrål skakade hela trakten. När han såg dem träta, grep han raskt in och försökte lugn och fint tala dem till rätta och få dem att komma fram till en kompromiss. Men Ferragùt vägrade lyssna.
– Ser du inte, ädle herre, att du är avväpnad? påpekade Argalia. Kanske tror du att du har hjälmen kvar på huvudet? Den ligger i flisor på valplatsen. Döm själv och bestäm om du hellre vill dö eller tas till fånga. För barhuvad klarar du inte många turer i strid.
– Jag klarar mig gärna utan hjälm, utan rustning, utan sköld, om du gör mig den äran, svarade Ferragùt. Om jag så skulle strida spritt språngande naken, skulle jag segra för att vinna den jag åtrår.
Det var en svärmande riddares ord. Kärleken hade försatt honom i ett sådant tillstånd att han hade gått genom eld för sin älskade.
Men Argalia retade sig rejält på att den andre hade så lite respekt för honom att han trodde sig kunna besegra honom i bara mässingen. Efter att två bataljer redan slutat i fångenskap borde väl förloraren vara lite ödmjukare; i stället steg den här mannens högmod bara till nya höjder.
– Min herre lider visst av stridsklåda, anmärkte Argalia. Nå väl, jag ska klia den åt min herre, eftersom min herre behöver en läxa. Sitt upp och gör sitt bästa, för jag ska möta min herre efter förtjänst. Oroa sig inte för att jag ska visa någon nåd för att min herre är hjälmlös: min herre söker sin olycka; var viss om att min herre ska finna den. Försvara er så gott ni kan, och visa ert mod, eftersom ni är så omåttligt angelägen att dö.
Men Ferragùt skrattade åt det som åt tomt skryt. Han hoppade upp på sin häst, och utan att blinka sade han:
– Hör här, bålde herr riddare. Om du ger mig din syster, så ska jag inte skada dig allvarligt. Men gör du det inte, varnar jag dig för att du snart kommer att höra till de hädangångnas skara.
Argalia hade aldrig hört maken till fräckhet. Ursinnig kastade han sig upp i sadeln och hävde ur sig några obegripliga eder, om än med stolt och olycksbådande stämma, drog sitt svärd och sporrade springaren. Och i hettan glömde han alldeles bort den oskattbara lansen, som stod lutad mot det stora pinjeträdet.
Förbittrade störtade de mot varandra med dragna svärd tills deras stridshästar möttes bringa mot bringa. Inga riddare i världen hade kunnat bjuda på en bättre kamp. Inte ens Roland av Blaye eller Reynald av Montalban hade överträffat dem.
Mer om de häpnadsväckande händelser som följde förtäljer jag fulländat i nästa kapitel. Så låna ditt öra till det!
Kommentarer
• Argalia börjar titulera Ferragùt (och till och med niar honom, vilket traditionellt sett varit nedlåtande på svenska) inte för att visa honom respekt utan för att markera att han inte betraktar honom som en jämlike. Det finns ingen direkt motsvarighet till det i den italienska förlagan.
• »To write perfectly of beautiful happenings» var den elegant ironiske amerikanske fantasyförfattaren James Branch Cabells ideal. Det var Boiardos tal om en »bel fatto» (en »beautiful happening») som fick mig att associera till Cabell. (»Cabell» uttalas med betoning på första stavelsen.)