Kapitel 1 – 2. Kejsar Gradasso rustar till krig

Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 4–7

La vera istoria di Turpin ragiona
Che regnava in la terra de orïente,
Di là da l' India, un gran re di corona,
Di stato e de ricchezze sì potente
E sì gagliardo de la sua persona,
Che tutto il mondo stimava nïente:
Gradasso nome avea quello amirante,
Che ha cor di drago e membra di gigante.

E sì come egli adviene a' gran signori,
Che pur quel voglion che non ponno avere,
E quanto son difficultà maggiori
La desïata cosa ad ottenere,
Pongono il regno spesso in grandi errori,
Né posson quel che voglion possedere;
Così bramava quel pagan gagliardo
Sol Durindana e 'l bon destrier Baiardo.

Unde per tutto il suo gran tenitoro
Fece la gente ne l' arme asembrare,
Ché ben sapeva lui che per tesoro
Né il brando, né il corsier puote acquistare;
Duo mercadanti erano coloro
Che vendean le sue merce troppo care:
Però destina di passare in Franza
Et acquistarle con sua gran possanza.

Cento cinquanta millia cavallieri
Elesse di sua gente tutta quanta;
Né questi adoperar facea pensieri,
Perché lui solo a combatter se avanta
Contra al re Carlo et a tutti guerreri
Che son credenti in nostra fede santa;
E lui soletto vincere e disfare
Quanto il sol vede e quanto cinge il mare.

Motsvarande på svenska

Turpin berättar – och varför skulle han ljuga? – att i Österlandet bortom Indien härskade en kung i sådan ståt och rikedom att han aktade resten av världen för intet. Gradasso hette han och hade en drakes hjärta och en jättes lemmar. Och som det ofta händer sig, att stora herrar eftraktar något de inte kan få – och ju omöjligare desto innerligare –, så var det bara två saker den bålde hednakungen önskade sig: Rolands svärd Durandal och Reynalds springare Bajard.

Nåväl, eftersom han insåg att han inte kunde få vare sig klingan eller hästen för pengar, mönstrade han sina härar över hela Sidenlandet, fast besluten att tåga till världens ände, till Frankerriket, och ta dem med våld. Etthundrafemtio tusen riddare valde han ut bland sina män, inte för att han tänkte att han skulle behöva använda dem i någon större utsträckning. Han hade för avsikt att slåss i egen hög person i envig med kung Karl och hela den kristna krigarskaran, att segra och krossa för egen hand så långt solen såg och havet välvde sig.

Kommentarer

• Nu för tiden är egennamn, och i synnerhet personnamn, bestämda i detalj: en som heter »Klas» heter inte »Clas», »Claes» eller »Qlaez», och skulle han kallas »Klasse», så skulle många – kanske de flesta – svenskar säga att han inte egentligen hette »Klasse» utan bara kallades så. Så var det inte seklerna kring nådens år 1500, varken i Sverige eller i Italien.

Boiardo och Ariosto använder italienskt klingande namn på alla personer, vare sig de personerna är italienare eller ej. Och det är de nästan aldrig. Jag kan förstås inte kalla Karl den Store för »Carlo Magno“ (eller »Carlo Mano» som Boiardo ofta skriver).¹ Och jag vägrar faktiskt att kalla den danske paladinen för »Uggiero» (eller »Uggiero Danese») – det får banne mig bli »Holger Dansk».² Det känns också rimligare att kalla den engelske riddaren som spelar en rätt stor roll i historien för »Astolf» än att kalla honom för »Astolfo».

Dessutom är inte de italienska förlagorna konsekventa. Vad ska jag t.ex. kalla den riddare som ägde hästen Bajard? Boiardo kallar honom ibland »Ranaldo», ibland »Rainaldo», medan Ariosto kallar honom »Rinaldo». Han är en frankisk (alltså germansk) eller occitansk (alltså romansk) adelsman, och i gamla franska texter kallas han typiskt för »Renaud».

Vad ska jag kalla honom? Både han och hans tre bröder har namn som ursprungligen är germanska – så blir det »Reinhold» då? Eller ska jag betona hans occitanska hemvist med ett romanskt »Renaud» (eller »Reinaud»)? Eller ska jag välja en mer svenskklingande namnform? Han kallas ändå »Ragnvald» i fornnordiska texter!

Det blir i alla fall inte »Ronald»: de två manliga huvudpersoerna kan inte heta »Roland» och »Ronald»; då skulle det aldrig gå att hålla i sär dem!

Men en nackdel med de mer vardagliga namnformerna (»Roland», »Reinhold», »Roger») är – i mitt tycke – att lite av sagokänslan försvinner. Jag menar – erkänn att det är mera alv-feeling i de italienska namnen: »Orlando», »Elrondo», »Ranaldo», »Feanoro», »Ruggiero», »Legolasso»…

Därför kommer jag inte att följa någon princip för återgivandet av egennamn utan i varje enskilt fall bestämma mig för en lämplig namnform med hänsyn tagen till alla relevanta aspekter jag kan komma på. Och sedan vid behov ändra mig.

Alla egennamn är inte heller personnamn (eller ortsnamn): folks svärd, hästar och stridshorn har också ofta namn; och de varierar också från författare till författare. »Durandal» och »Bajard» är exempel på det.

• Durandal och Bajard är standardrekvisita i det karolingiska universum (på samma sätt som kapten Amerikas sköld eller Läderlappsbilen), och Boiardo förutsätter att läsaren känner till dem. Det gör inte jag.

• »Sidenlandet» är en översättning av »Sericana», som Boiardo senare avslöjar att Gradassos land heter. »Serica(na)» är en latinsk form av de gamla grekernas namn på (delar av) Kina. Så jag tänker mig att Gradasso är kejsare av Kina. Han är i alla fall ett påhitt av Boiardo.