Kapitel 1 – 4. Tornerspelsbanketten

Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 12–18

Già se apressava quel giorno nel quale
Si dovea la gran giostra incominciare,
Quando il re Carlo in abito reale
Alla sua mensa fece convitare
Ciascun signore e baron naturale,
Che venner la sua festa ad onorare;
E fôrno in quel convito li assettati
Vintiduo millia e trenta annumerati.

Re Carlo Magno con faccia ioconda
Sopra una sedia d' ôr tra' paladini
Se fu posato alla mensa ritonda:
Alla sua fronte fôrno e Saracini,
Che non volsero usar banco né sponda,
Anzi sterno a giacer come mastini
Sopra a tapeti, come è lor usanza,
Sprezando seco il costume di Franza.

A destra et a sinistra poi ordinate
Fôrno le mense, come il libro pone:
Alla prima le teste coronate,
Uno Anglese, un Lombardo et un Bertone,
Molto nomati in la Cristianitate,
Otone e Desiderio e Salamone;
E li altri presso a lor di mano in mano,
Secondo il pregio d' ogni re cristiano.

Alla seconda fôr duci e marchesi,
E ne la terza conti e cavallieri.
Molto fôrno onorati e Magancesi,
E sopra a tutti Gaino di Pontieri.
Rainaldo avea di foco gli occhi accesi,
Perché quei traditori, in atto altieri,
L' avean tra lor ridendo assai beffato,
Perché non era come essi adobato.

Pur nascose nel petto i pensier caldi,
Mostrando nella vista allegra fazza;
Ma fra se stesso diceva: --Ribaldi,
S' io vi ritrovo doman su la piazza,
Vedrò come stareti in sella saldi,
Gente asinina, maledetta razza,
Che tutti quanti, se 'l mio cor non erra,
Spero gettarvi alla giostra per terra.--

Re Balugante, che in viso il guardava,
E divinava quasi il suo pensieri,
Per un suo trucimano il domandava,
Se nella corte di questo imperieri
Per robba, o per virtute se onorava:
Acciò che lui, che quivi è forestieri,
E de' costumi de' Cristian digiuno,
Sapia l' onor suo render a ciascuno.

Rise Rainaldo, e con benigno aspetto
Al messagier diceva: «Raportate
A Balugante, poi che egli ha diletto
De aver le gente cristiane onorate,
Ch' e giotti a mensa e le puttane in letto
Sono tra noi più volte acarezate;
Ma dove poi conviene usar valore,
Dasse a ciascun il suo debito onore.»

Motsvariggjort på svenska

Kvällen innan spelen skulle ta sin början höll kung Karl i kejserlig ståt ett gästabud för alla tillresta herremän och all adel av blodet – tjugo tusen trettio hungriga gommar och törstiga strupar. I högsätet, på en förgylld tron vid det rundaste av bord, satt kejsaren själv, kung Karl den Store, med sina paladiner. Ansikte mot ansikte med honom satt de utländska gästerna, saracenerna, som sin vana trogna varken nyttjade bord eller bänkar utan hade slagit sig ner på sina praktiska medhavda mattor. (Detta retade förstås dem som sådant brukar reta: »man får faktiskt ta sedan dit man kommer», »frankiska fester ska ge träsmak» och »mina ulmerdoggar gillar också att sitta på mattan – hoppas de där hundarna har vett att hålla sig på den» och sådant, ni vet.)

Vid borden till höger och vänster om kejsarens Runda bord var det dukat åt var och en efter rang och ställning, enligt hierarkins alla regler. Det första bordet var reserverat åt gäster med krönta hjässor. Hedersplatserna bland dem intog en anglisk, en langobardisk och en britannisk kung – Otto av Logres, Desiderius av Lombardiet och Salamon av Mindre Britannien –, alla tre stora namn i kristenheten på sin tid. Och efter dem följde hela raddan kristna kungar i tur och ordning efter sina relativa högheter.

Det näst finaste bordet fylldes av hertigar och markiser; kring det tredje trängdes grevar och riddare. Men alla var inte helt tillfreds med rangordningen. Det retade gallfeber på ingen mindre än paladinen Reynald att de som tillhörde huset Mainz rankades så högt.

För att ingen skugga ska falla på dagens mainzare, så låt oss kalla medlemmarna av den här slemma adelsätten för »maguntier», eftersom det ändå måste ha varit något sådant hans högvördighet Turpin själv kallade dem, när han plitade ner alltihop på latin en gång i tiden, för på latin heter staden Mainz just »Maguntia».

Hur som helst – Reynald av Montalban hade både stora och små anledningar att tycka illa om maguntierna och inte minst den främste av dem, paladinen och pfalzgreven Ganelon av Pontier, styvfar till Karl den Stores systerson greve Roland av Blaye och alltså kejsarens svåger. För tillfället var det definitivt en smärre anledning som gnagde Reynald: de hade gratulerat honom till hans klädval och försäkrat honom att kejsaren säkert skulle uppskatta det förtjusande påhittet att komma utklädd till den fattige kusinen från landet.

Reynald höll god min förstås, men för sig själv muttrade han: »Fähundar! Får jag syn på er på öppen gata i morgon, ska vi nog se hur länge ni sitter kvar i sadeln. Förbannade tölpsläkt… Åsnor hela bunten… På rännarbanan stöter jag er till marken varenda en!»

Den saracenske kungen Balugante hade lagt till märke till Reynald och läst i hans ansikte. Så han skickade fram en av sina handgångna män till paladinen med en fråga: Hur är det vid det kejserliga hovet? Hedras man efter förtjänst eller utseende? Som främling och obekant med kristna seder ville han gärna veta vad som väntades av honom.

Reynald skrattade till, sände kungen en tacksam blick och hälsade:

– Förklara för Balugante att om han vill visa de kristna den respekt de förväntar sig, så är det de herrar som bjuder på det bästa vid bordet och de damer som bjuder på det bästa i sängen som brukar uppskattas mest. Men när det blir allvar, då må bäste man vinna och hedras efter förtjänst!

Kommentarer

• I Boiardos fiktion var kung Artur och riddarna kring Runda Bordet historiska personer som Karl den Store och paladinerna känner till. Både Merlin och Tristan och Isolde kommer att nämnas i de närmsta kapitlen. Karl har rimligen skaffat sig ett runt bord och håller bjudningar vid pingst för att efterlikna Artur.

• I den italienska förlagan konstaterar berättaren inte bara att saracenerna sitter på mattor¹, utan beskriver det själv som att de sitter »på mattor som mastiffer» och därmed »inte respekterar frankiska seder och bruk».

Jag ser ingen som helst anledning att underblåsa farliga antimuslimska attityder på det sättet. Men i stället för att bara förbigå dem med tystnad tillskriver jag dem några icke namngivna frankiska gäster på banketten. Det går så mycket lättare som det inte finns någonting i Boiardos senare beskrivningar av de kristna respektive saracenska riddarnas faktiska ageranden som över huvud taget skulle ge en rättvis betraktare någon anledning alls att bedöma den ena partens moraliska resning som högre (eller lägre) än den andras.²

• »Ulmerdogg» är Hans Alfredsons favoritord för Grand danois-hundar – liksom mastiffer är det en hundras av molossertyp.

• Den som söker skall finna – så länge hen inte söker efter en Otto i engelska regentlängder, vill säga. Den historiske Desiderius var i verkligheten svåger till Karl den Store och den siste langobardiske kungen – den siste, eftersom Karl invaderade och erövrade Lombardiet. Den historiske Salamon den Helige, å sin sida, var kung av Mindre Britannien (d.v.s. Bretagne) fast inte på Karl den Stores tid utan på hans sonsons, Karl den Skalliges.

• Sextiosex italienska stavelser (sex elvastaviga verser) motsvaras här av trehundra svenska (»Molto fôrno onorati e Magancesi … Perché non era come essi adobato» resp. »Men alla var inte helt tillfreds med rangordningen … utklädd till den fattige kusinen från landet».

Jag tycker det är motiverat. Här ges en mängd information om karolingeruniversum som Boiardos läsare kunde förväntas ha med sig, men som en svensk läsare 2024 med till visshet gränsande sannolikhet är okunnig om.

• Ganelon (= »Gaino») är detta universums motsvarighet till Loke – det är han som kommer att förråda den frankiska hären till saracenerna inför slaget vid Roncesvalles. Han var skurken redan i de tidigaste berättelsena, och med tiden blev hela ätten Mainz utmålade som allmänt svekfulla typer – det är bara kejsar Karl som inte fattar det.

• Reynald (= »Rainaldo») var traditionellt fattiglappen bland Karl den Stores riddare och paladiner.

• Man kunde tro att »Blaye» skulle uttalas »blä», men det ska uttalas »blaj». There’s French for you!