Kapitel 1 – 5. Angelica gör entré

Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 19–22

Mentre che stanno in tal parlar costoro,
Sonarno li instrumenti da ogni banda;
Et ecco piatti grandissimi d' oro,
Coperti de finissima vivanda;
Coppe di smalto, con sotil lavoro,
Lo imperatore a ciascun baron manda.
Chi de una cosa e chi d' altra onorava,
Mostrando che di lor si racordava.

Quivi si stava con molta allegrezza,
Con parlar basso e bei ragionamenti:
Re Carlo, che si vidde in tanta altezza,
Tanti re, duci e cavallier valenti,
Tutta la gente pagana disprezza,
Come arena del mar denanti a i venti;
Ma nova cosa che ebbe ad apparire,
Fe' lui con gli altri insieme sbigotire.

Però che in capo della sala bella
Quattro giganti grandissimi e fieri
Intrarno, e lor nel mezo una donzella,
Che era seguita da un sol cavallieri.
Essa sembrava matutina stella
E giglio d' orto e rosa de verzieri:
In somma, a dir di lei la veritate,
Non fu veduta mai tanta beltate.

Era qui nella sala Galerana,
Et eravi Alda, la moglie de Orlando,
Clarice et Ermelina tanto umana,
Et altre assai, che nel mio dir non spando,
Bella ciascuna e di virtù fontana.
Dico, bella parea ciascuna, quando
Non era giunto in sala ancor quel fiore,
Che a l' altre di beltà tolse l' onore.

Motsvariggjort på svenska

Ljuv musik och klämmiga låtar ljöd om vart annat från alla håll. Jättelika gyllene fat fyllda med de finaste delikatesser stod framdukade. Utsökta emaljbägare överräcktes till olika adelsmän för en skål med kejsaren som tecken på att han inte glömt den ena eller andra tjänsten hans länsherrar gjort honom. Annars samtalade Karl i godan ro, förde spirituella konversationer och njöt i fulla mått av att kunna glänsa med så många kungar, hertigar och tappra riddare i tornerspelet. De hedniska gästerna skulle flyga av hästarna som sandkorn i havsvinden för hans krigare … Då skedde något oväntat som fick både honom och dem alla att tappa andan.

För nu trädde i salen in fyra jättar, väldiga och barska, och i deras mitt en underskön jungfru i sällskap med en ensam riddare. Hon var vacker som morgonstjärnan, som en gyllene lilja, som en rosengård. Ja, kort sagt och sanningen att säga: ingen hade någonsin skådat en sådan strålande fägring. Och i salen satt då ändå kejsarinnan Galerana och Rolands trolovade Alda, Reynalds Clarissa och Holger Danskes hustru den ljuva Ermelina och många andra som jag inte bryr mig om att räkna upp. Alla hade de verkat vackra, innan den främmande jungfrun berövade dem alla rätten till det namnet.

Kommentarer

• Boiardo nämner en handfull kvinnor, men talar till skillnad från mig inte om för sina läsare vilka de är, med undantag för Alda, som presenteras som Rolands »moglie».¹

Kvinnor fyllde från början en mycket mer undanskymd roll i berättelserna om paladinerna än vad de gjorde i berättelserna om riddarna av Runda bordet. Både Boiardo och Ariosto använder däremot gärna kvinnor både som bifigurer och i mer centrala roller och både som hjältar och skurkar –fast man kan lägga märke till att de kvinnorna allihop är deras egna påhitt! De ädla damer som de återanvänder från det traditionella karolingeruniversum, t.ex. de som nämns ovan, är lika oväsentliga som någonsin.