Paladin

Kapitel 1 – 6. Angelicas utmaning

Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 23–28

Ogni barone e principe cristiano
In quella parte ha rivoltato il viso,
Né rimase a giacere alcun pagano;
Ma ciascun d’ essi, de stupor conquiso,
Si fece a la donzella prossimano;
La qual, con vista allegra e con un riso
Da far inamorare un cor di sasso,
Incominciò così, parlando basso:

«Magnanimo segnor, le tue virtute
E le prodezze de’ toi paladini,
Che sono in terra tanto cognosciute,
Quanto distende il mare e soi confini,
Mi dàn speranza che non sian perdute
Le gran fatiche de duo peregrini,
Che son venuti dalla fin del mondo
Per onorare il tuo stato giocondo.

Et acciò ch’ io ti faccia manifesta,
Con breve ragionar, quella cagione
Che ce ha condotti alla tua real festa,
Dico che questo è Uberto dal Leone,
Di gentil stirpe nato e d’ alta gesta,
Cacciato del suo regno oltra ragione:
Io, che con lui insieme fui cacciata,
Son sua sorella, Angelica nomata.

Sopra alla Tana ducento giornate,
Dove reggemo il nostro tenitoro,
Ce fôr di te le novelle aportate,
E della giostra e del gran concistoro
Di queste nobil gente qui adunate;
E come né città, gemme o tesoro
Son premio de virtute, ma si dona
Al vincitor di rose una corona.

Per tanto ha il mio fratel deliberato,
Per sua virtute quivi dimostrare,
Dove il fior de’ baroni è radunato,
Ad uno ad un per giostra contrastare:
O voglia esser pagano o baptizato,
Fuor de la terra lo venga a trovare,
Nel verde prato alla Fonte del Pino,
Dove se dice al Petron di Merlino.

Ma fia questo con tal condizïone
(Colui l’ ascolti che si vôl provare):
Ciascun che sia abattuto de lo arcione,
Non possa in altra forma repugnare,
E senza più contesa sia pregione;
Ma chi potesse Uberto scavalcare,
Colui guadagni la persona mia:
Esso andarà con suoi giganti via.»

Motsvariggjort på svenska

Ingen kristen ädling eller furste hade nu ögon för något annat, och de hedna herremännen for genast upp från sina mattor. Hjälplöst hänförda skockade sig alla intill henne. Med ett bedårande leende, som kunnat få ett hjärta av sten att bulta av kärlek, tog hon till orda och sade ödmjukt till kung Karl:

– Vördnadsvärde herre! Varhelst havet sträcker sina stränder kring denna jord, där talar man om dina dygder och dina paladiners hjältedater. Därför vågar jag hoppas att det inte är förgäves som vi två vallfärdat hit från världens ände. Låt oss betyga dig vår vördnad.

Här ser du Hubert Lejonriddaren, av ädel börd och mannen bakom många stolta dåd. Utan orsak har han blivit förvisad från land och rike. Och jag, som förvisats med honom, är hans syster Angelica.

Tvåhundra dagsresor bortom Don ligger vårt hemland. Men även dit når ryktet om dina tornerspel, där segraren varken vinner rang och titel eller guld och ädla stenar utan en krans av rosor. Vi visste att blomman av all adel samlats här. Därför ville min bror hit och visa vad han går för.

Han är beredd att rida en dust mot vem som helst och mot var och en, i tur och ordning, hedning eller döpt. Alla som antar utmaningen finner honom på ängen vid Pinjekällan där Merlins bautasten står. Men den som sig i leken ger får leken tåla: de av er som sätts ur sadeln måste omedelbart ge sig och bli hans fångar, medan den som kan besegra herr Hubert, han får mig till pris, och min bror ger sig av med sina jättar.

[Därmed tystnade hon och knäföll inför Karl den Store i väntan på svar.]

Kommentarer

• Här har vi nu den första av kvinnorna som Boiardo på eget bevåg introducerar i sin version av det karolingiska superhjälteuniversum: den undersköna Angelica, centralfiguren i historien han berättar, den som sätter igång hela händelsekedjan. Som det snart ska visa sig behöver hon inte förlita sig enbart på sin underskönhet.

• »Lejonriddaren» var ett epitet som flera riddare bar, i både det bretonska och det karolingiska riddaruniversum. Den mest kände är väl Ivan Lejonriddaren (= riddar Ywain) av Runda bordet, som även förärats den äldsta bevarade skönlitterära framställningen på fornsvenska: Herr Ivan från 1303.

• Floden Don räknades på Boiardos tid som gränsflod mellan Europa och Asien. Den rinner upp inte så långt från Moskva och flyter söderut genom Ryssland nära gränsen till Ukraina och ut i nordöstra spetsen av Azovska sjön (som i sin sydvästra ände mynnar ut i ett sund till Svarta havet).

• Vid en dust ridder riddarna mot varandra med fällda lansar och försöker stöta varandra av hästarna.

• Merlin från Artursagorna dyker upp här som en föregivet historisk referens på Karl den Stores tid. Boiardo var inte på något vis först med att korsreferera mellan riddaruniversa; det görs t.ex. även i inledningen till just Herr Ivan.

»Il Petrone di Merlino» betyder ordagrant »Merlins stora sten»: jag har läst uppgifter om att en petrone egentligen är ett hugget stenblock som placerats ut som av- och påklivningssten (på franska »perron» – alltså en »perrong»!) för att underlätta för en ryttare (t.ex. en riddare i rustning) att sitta upp på sin häst – men kom igen! En stor sten i Frankrike uppkallad efter en forntida gallisk druid! Det är klart det är en bautasten!1

• »Därmed tystnade hon … i väntan på svar.» Den italienska förlagan återfinns i början på nästa strof.


  1. Källan ovan åberopar sig på Maria av Frankrikes Lai de Lanval; men jag finner det inte helt övertygande att den perron/perrun som nämns (på ett ställe) i hennes dikt verkligen är av den sorten.
    Jag tvivlar inte på att sådana av- och påklivningsstenar fanns och inte på att de kallades »perrons» på franska. Men det är inte självklart att inte andra stora stenblock än sådana som användes som perronger också kunde kallas »perrons».
    Det finns t.ex. en berömd perron de Merlin i Frankrike, som är känd från en av Artursagorna – närmare bestämt just från Ivan Lejonriddaren! Det var ett stenblock som låg intill en källa, och den som dristade sig hälla vatten från källan på den stenen blev omgående utmanad på dust av Svarte riddaren. (Ivan Lejonriddaren kom dit, vågade, vätte och vann.) Egentligen tror jag helt säkert att det är just den som Boiardo avser.
    I dag identifieras Svarte riddarens »perron de Merlin» med ett fyrkantigt stenblock intill Barenton-källan i Paimpont-skogen i Bretagne – långt från Paris. Men Merlin kunde väl haft nytta av sådana lite varstans i de galliska ekskogarna när han var ute med sin guldskära och skördade mistlar .
    bellamy_barenton_2.jpg(Ovanstående bild på Barentonkällans Merlinsten på 1890-talet är egentligen en förtrollad länk!) 

Thoughts? Leave a comment