Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 29–32
Al fin delle parole ingenocchiata
Davanti a Carlo attendia risposta.
Ogni om per meraviglia l’ ha mirata,
Ma sopra tutti Orlando a lei s’ accosta
Col cor tremante e con vista cangiata,
Benché la voluntà tenia nascosta;
E talor gli occhi alla terra bassava,
Ché di se stesso assai si vergognava.–Ahi paccio Orlando!– nel suo cor dicia
–Come te lasci a voglia trasportare!
Non vedi tu lo error che te desvia,
E tanto contra a Dio te fa fallare?
Dove mi mena la fortuna mia?
Vedome preso e non mi posso aitare;
Io, che stimavo tutto il mondo nulla,
Senza arme vinto son da una fanciulla.Io non mi posso dal cor dipartire
La dolce vista del viso sereno,
Perch’ io mi sento senza lei morire,
E il spirto a poco a poco venir meno.
Or non mi val la forza, né lo ardire
Contra d’ Amor, che m’ ha già posto il freno;
Né mi giova saper, né altrui consiglio,
Ch’ io vedo il meglio et al peggior m’ appiglio.–Così tacitamente il baron franco
Si lamentava del novello amore.
Ma il duca Naimo, ch’ è canuto e bianco,
Non avea già de lui men pena al core,
Anci tremava sbigotito e stanco,
Avendo perso in volto ogni colore.
Ma a che dir più parole? Ogni barone
Di lei si accese, et anco il re Carlone.
Motsvariggjort på svenska
Därmed tystnade hon och knäföll inför Karl den Store i väntan på svar.
Inget mansöga var oberört av hennes underbara uppenbarelse. Och inte minst Roland närmade sig henne med bävande hjärta, ömsom bleknande ömsom rodnande, trots att han försökte dölja sina känslor och stundtals skamset slog ner blicken.
»Arme Roland!» beklagade han sig tyst. »Är du inte herre över din egen vilja? Ser du inte hur vilse hon för dig? Hur du syndar mot både Gud och människor? Vad är det för öde som väntar mig? Hur kan jag vara så hjälplöst förlorad? Jag, som aldrig mött min överman, jag golvas av en värnlös jänta! Att mista henne vore som att slita hjärtat ur kroppen! Utan henne tynar jag bort och dör! Vad hjälper styrka och mod, när Kärleken redan fattat tyglarna? Vad gör klarsyn och goda råd för nytta, när det bästa jag vet inte är det jag vet är det bästa.»
Och det var inte bara han som hastigt och lustigt kärat ner sig. Det knep lika mycket i hjärtat på gamle hertig Namo av Bajern. Den gråhårige paladinen darrade i kroppen, blev blek om nosen och var nära att svimma av hänförelse.
Men varför spilla fler ord på saken? Varenda en av herrarna, också Karl den Store, kände hjärtat sättas i brand.
Kommentarer
• Citattecken i form av så kallade gåsögon (» ») skrivs med spetsen åt höger på svenska både före och efter orden de omger. Det är precis som med vanliga citattecken (” ”), som också har rundningen åt höger både och före efter orden de omger.
Jag vet att de flesta förlag faktiskt använder den tysk–danska stilen (» «). Men det är inte enligt svensk tradition och inte vad Språkrådets Svenska skrivregler säger. (På franska skriver man dem tvärtom: « »! Och så borde det rimligen bli även på engelska, fast där tror jag aldrig de används.)
• I Rolands monolog har jag formulerat en del tankar i lite andra vändningar än Boiardo:
»Come te lasci a voglia trasportare!» ≈ »Vad du låter dig föras bort av begären!» har blivit »Är du inte herre över din egen vilja?».
»Vedome preso e non mi posso aitare» ≈ »Jag ser mig fångad och förmår inte hjälpa mig» har blivit »Hur kan jag vara så hjälplöst förlorad?».
»Io, che stimavo tutto il mondo nulla, senza arme vinto son da una fanciulla» ≈ »Jag, som aktade hela världen för intet, är slagen av en obeväpnad flickunge» har blivit »Jag, som aldrig mött min överman, jag golvas av en värnlös jänta!».
»Io non mi posso dal cor dipartire la dolce vista del viso sereno, perch’ io mi sento senza lei morire, e il spirto a poco a poco venir meno.» ≈ »Jag kan inte förmå mig att ur hjärtat avlägsna den ljuva anblicken av de klara anletsdragen, för jag känner att jag skulle dö utan henne och att det skulle göra min ande mindre och mindre» har blivit »Att mista henne vore som att slita hjärtat ur kroppen! Utan henne tynar jag bort och dör!».
»Io vedo il meglio et al peggior m’ appiglio» ≈ »Jag vet vad som är det bättre och klamrar mig fast vid det som är det sämre» har blivit »Det bästa jag vet är inte det jag vet är det bästa».
Det är, som synes, hela tiden samma tankegång men bilderna den kläs i är inte helt analoga med den italienska förlagans. Anledningen till det är också hela tiden en och den samma: det låter bättre i sammanhanget.
Den här sortens omskrivningar är förstås mycket vanliga i översättningar, även om uttryckssätten i den här passagen ibland är ovanligt olika förlagans.
• Övergången till beskrivningen av Namo å andra sidan illustrerar en annan sorts omstruktureringsknep som jag tagit till här och där. Boiardo skriver typ (fast på italienska): »Sålunda beklagade sig den bålde ädlingen tyst över sin nyväckta kärlek. Men hertig Namo, som var gammal och gråhårig, lider inte mindre hjärtekval, han … o.s.v.»
Jag har flyttat upp det där med att Roland beklagar sig till början av monologen (Boiardo skriver bara att Roland säger det tyst för sig själv) och har föregripit vad Boiardo skriver senare genom att först säga att varenda karl på stället blev förälskad i Angelica och sedan använda gamle Namo som exempel. Boiardo beskriver Namos förälskelse först, innan han förklarar att alla andra också blev tokiga i Angelica.
Historien blir, menar jag, lättare att följa på det sättet.
Jag kan alltid försvara mig med att jag uppenbart har rätt och att enda skälet till att inte Boiardo lade upp berättelsen på det korrekta sättet (= mitt sätt) var att han (i motsats till mig) var tvungen att få till det med rimmen också …