Kapitel 1 – 8. Rolands rivaler

Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 33–35

Stava ciascuno immoto e sbigottito,
Mirando quella con sommo diletto;
Ma Feraguto, il giovenetto ardito,
Sembrava vampa viva nello aspetto,
E ben tre volte prese per partito
Di torla a quei giganti al suo dispetto,
E tre volte afrenò quel mal pensieri
Per non far tal vergogna allo imperieri.

Or su l’ un piede, or su l’ altro se muta,
Grattasi ’l capo e non ritrova loco;
Rainaldo, che ancor lui l’ ebbe veduta,
Divenne in faccia rosso come un foco;
E Malagise, che l’ ha cognosciuta,
Dicea pian piano: –Io ti farò tal gioco,
Ribalda incantatrice, che giamai
De esser qui stata non te vantarai.–

Re Carlo Magno con lungo parlare
Fe’ la risposta a quella damigella,
Per poter seco molto dimorare.
Mira parlando e mirando favella,
Né cosa alcuna le puote negare,
Ma ciascuna domanda li suggella
Giurando de servarle in su le carte:
Lei coi giganti e col fratel si parte.

Motsvariggjort

[Men varför spilla fler ord på saken? Varenda en av herrarna, också Karl den Store, kände hjärtat sättas i brand.]¹ De stod förstenade, förstummade, förundrade och njöt.

Fast den unge saracenen Ferragùts kärlekslåga fladdrade mer rastlös. Han fick ingen ro i kroppen. Ideligen bytte han fot, kliade sig i nacken och kunde inte stå still. Tre gånger var han på vippen att ge sig på de fyra jättarna till livvakter, och tre gånger kväste han den dåliga idén för att inte dra vanära över sin kejserlige värd.

Och Reynald blev röd som en beta i ansiktet vid första ögonkastet på flickan. Bara paladinen och magikern Malygrisi, såg henne för vad hon var och smög sig ut ur festsalen, medan han mumlade tyst på det där viset som trollkarlar gillar att prata:

— Du hafver sjelf, lömska trollkona, dig i leken gifvit; låtom oss se hvad du tåler af den.

Kung Karl den Store svarade i sin tur Angelica med många ord och långa fraser — inte alltid så sammanhängande eller välvalda men som åtminstone gav honom tillfälle att få njuta av hennes skönhet lite längre. Och den skönhet han insöp medan han pratade på, den sipprade rakt ut i hans ord, så att han inte kunde neka henne någonting utan på heder och ära svor en dyr och helig ed att gå med på hela hennes förslag till punkt och pricka.

Kommentarer

• Malygrisi heter »Malagise» hos Boiardo. Han dyker först upp i franska berättelser om riddar Reynald av Montalban (Renaud de Montauban), och brukar då heta »Maugris» eller dylikt. Liksom »au»+konsonant i »Renaud» och »Montauban» återspeglar ett ändrat uttal av vad som från början var »al»+konsonant (som i »Reinald» och »Montalban») tyder »au»:et i »Maugris» på att magikerns namn ursprungligen torde ha varit »Malgris» (eller dylikt). Men »Malgris» är påfallande likt »Malygris», som är namnet på en mäktig trollkarl i ett par av weird fantasy-mästaren Clark Ashton Smiths noveller. Som en hommage till honom kallar jag därför² Karl den Stores hovmagiker för »Malygrisi».

• Malygrisis arkaiserande idiolekt har ingen motsvarighet alls i den italienska förlagan. Men det är roligt att formulera hans repliker på det viset.

• Att Karl den Store lade ut orden länge för att få vila ögonen på den undersköna Angelica berättar Boiardo; att han inte gjorde det länge och väl är en slutsats jag dragit alldeles själv med mitt eget lilla huvud. Man behöver inte vara doktor i teoretisk filosofi för att fatta att kejsaren inte kunde uppamma alla sina retoriska resurser under dessa distraherande omständigheter.