Orlando innamorato, bok I, canto I, strof 36–40
Non era ancor della citade uscita,
Che Malagise prese il suo quaderno:
Per saper questa cosa ben compita
Quattro demonii trasse dello inferno.
Oh quanto fu sua mente sbigotita!
Quanto turbosse, Iddio del celo eterno!
Poi che cognobbe quasi alla scoperta
Re Carlo morto e sua corte deserta.Però che quella che ha tanta beltade,
Era figliola del re Galifrone,
Piena de inganni e de ogni falsitade,
E sapea tutte le incantazïone.
Era venuta alle nostre contrade,
Ché mandata l' avea quel mal vecchione
Col figliol suo, ch' avea nome Argalia,
E non Uberto, come ella dicia.Al giovenetto avea dato un destrieri
Negro quanto un carbon quando egli è spento,
Tanto nel corso veloce e leggieri,
Che già più volte avea passato il vento;
Scudo, corazza et elmo col cimieri,
E spada fatta per incantamento;
Ma sopra a tutto una lancia dorata,
D' alta ricchezza e pregio fabricata.Or con queste arme il suo patre il mandò,
Stimando che per quelle il sia invincibile,
Et oltra a questo uno anel li donò
Di una virtù grandissima, incredibile,
Avengaché costui non lo adoprò;
Ma sua virtù facea l' omo invisibile,
Se al manco lato in bocca se portava:
Portato in dito, ogni incanto guastava.Ma sopra a tutto Angelica polita
Volse che seco in compagnia ne andasse,
Perché quel viso, che ad amare invita,
Tutti i baroni alla giostra tirasse,
E poi che per incanto alla finita
Ogni preso barone a lui portasse:
Tutti legati li vôl nelle mane
Re Galifrone, il maledetto cane.
Motsvariggjort
Vad Malygrisi beträffar hade han knappt kommit ut ur staden förrän han fiskade fram sin lilla grimoar och frambesvor fyra demoner från helvetet för att få reda på vad som pågick. Och han trodde knappt sina öron, när han fick veta det! Gud-i-himmelen vilka lömska planer! Detta, förstod han, kunde kosta kung Karl livet eller ödelägga hela hans hov.
För hon, den undersköna, var dotter till kung Galafron av Kataj i Bortre Indien; och demonerna intygade att hon var väl så bevandrad i besvärjelsernas konst som han själv och full med fula trick och falska uppsåt.
Hon var hitsänd till våra trakter av sin far – den ondskefulle gamle gubben – ihop med sin bror, som hette Argalia och inte Hubert som hon påstått. Den unge prinsen hade utrustats med en springare (svart som kol och snabb som vinden), sköld, rustning, hjälm och hjälmprydnad samt ett trolldomssmitt svärd. Men framför allt ägde han en dyrbar, förtrollad gyllene lans. Med dessa vapen betraktade hans far honom som oövervinnelig.
Dessutom hade kung Galafron skänkt dem en ring av oskattbart värde, »som prins Argalia dock inte brukade använda» (som en av djävlarna uttryckte saken). Men ringens kraft gjorde en osynlig om man stoppade den inuti munnen i vänster kind; och bar man den på fingret skyddade den mot alla förhäxningar.
Men mer än något annat förlitade sig kungen på att den väna Angelica skulle bedåra alla herremän med sin skönhet och locka dem till dusten. Därefter skulle de slagna herrarna en efter en på magisk väg föras som kedjefångar i klorna på kung Galafron, den fördömda hunden!
Kommentarer
• Ordet »grimoar» finns inte i Svenska Akademiens ordbok eller ordlista eller i Svensk ordbok, men det är bekant för alla fantasy-läsare. En grimoar är en trolldomsbok. Ordet kommer av franskans »grimoire», som i sin tur är en variant av ordet »gram(m)aire» som är det franska ordet för en av de sju fria konsterna, nämligen grammatiken: den sortens svartkonster som man behövde latin för (och hur skulle man annars besvärja demoner?) var något som man bara kunde misstänka förläst folk för.
Som Angelicas förtrollande inverkan på de manliga bankettgästerna illustrerar, var det där med att tjusa andra ett område där man lätt och gärna föreställde sig att svartkonster kunde komma till nytta. Vilket förklarar ytterligare en (fransk) variant av samma ord – »glamour».
• De mänskliga trolldomsutövarna i Boiardos berättelse har inga naturliga medfödda magiska förmågor; de är mugglare som tvingar demoner att göra dem olika tjänster – självfallet en livsfarlig hantering, där man sätter både kropp och själ på spel. De icke-mänskliga magiska varelser som senare dyker upp i berättelsen (sjörån, féer och andra alviska väsen) uppfattar jag däremot som trollkunniga av naturen.
• Geografin i romanens universum har mer gemensamt med förmoderna europeiska föreställningar om världens geografi än med Bergvalls Atlas (eller Google Maps). Det gör det ofta omöjligt att pricka in platser och områden på en aktuell karta; det är för övrigt ofta inte möjligt att pricka in dem på en karta från slutet av 1400-talet heller.
»Kataj» är ett gammalt europeiskt namn på Kina; på ryska heter Kina fortfarande »Китай» (= Kitaj). Men Kataj i den här historien verkar inte ligga på samma ställe som Kina. Även »Sidenlandet» (»Sericana» eller «Serica») var ett vedertaget europeiskt namn på Kina; det namnet har rötter tillbaks till de gamla grekerna. Jag vet inte i vilken grad »Serica» och »Kataj» uppfattades som namn på samma eller olika geografiska områden.
Bortre Indien är Fjärran östern öster om Ganges (alltså bortom Ganges från Europa räknat). Fjärran östern väster om Ganges kallas Främre Indien. I berättelsens geografi ligger sedan t.ex. Cirkassien och Babylonien väster om Indien. Norr om Indien ligger Tatariet, och väster om Tatariet, Ryssland och Moskoviet och dylikt.
För min del får Kataj i Bortre Indien (alltså »indiska Kina») motsvara ungefär det som kallas »Indokina» (likaså »indiska Kina»).