Ädla läsare! Kliar det i örat på dig att få höra något nytt och spännande? Här finns allt du kan önska dig! Oslagbara bedrifter! Övermänskliga vedermödor! Underbara uppdrag! Inget hinder är för stort för riddar Roland alias Orlando, paladinernas paladin, den främste av de främsta av Karl den Stores riddare, hjältarnas hjälte! Ingen i världen har med rätta varit så stolt och självsäker som han, men, men… Aldrig så starka armar, aldrig så djärva planer – de hårdaste sköldar, de ogenomträngligaste rustningar, de skarpaste svärd – inget biter på den olyckliga kärlekens raseri.
Följande berättelse förblev länge okänd. Dess krönikör, Turpin av Reims, krigare, ärkebiskop och själv paladin, utelämnade dessa händelser ur sin Historia Karoli Magni et Rotholandi, kanske för att inte förminska minnet av Roland, obesegrad av allt och alla utom kärleken. Turpins skrift låg bortglömd i 700 år, tills den översattes till rimmad italienska av Boiardo och Ariosto för ett halvt årtusende sedan. Det latinska originalet har gått förlorat igen sedan dess, liksom hela den gamla värld Turpin beskrev med alla dess trollkarlar, jättar, osynlighetsringar, sköldmör och hippogriffer – en värld som gjord för bålda riddare, vandrande ärkebiskopar och undersköna jungfrur i nöd. Men nog om detta! Över till historien om Orlando Kär-och-Galen!
Turpin berättar – och varför skulle han ljuga? – att i Österlandet bortom Indien härskade en kung i sådan ståt och rikedom att han aktade resten av världen för intet. Gradasso hette han och hade en drakes hjärta och en jättes lemmar. Och som det ofta händer sig, att stora herrar eftraktar något de inte kan få – och ju omöjligare desto innerligare –, så var det bara två saker den bålde hednakungen önskade sig: Rolands svärd Durandal och Reynalds springare Bajard.
Nåväl, eftersom han insåg att han inte kunde få vare sig klingan eller hästen för pengar, mönstrade han sina härar över hela Sidenlandet, fast besluten att tåga till världens ände, till Frankerriket, och ta dem med våld. och inte får, det tar man.»} Etthundrafemtio tusen riddare valde han ut bland sina män, inte för att han tänkte att han skulle behöva använda dem i någon större utsträckning. Han hade för avsikt att slåss i egen hög person i envig med kung Karl och hela den kristna krigarskaran, att segra och krossa för egen hand så långt solen såg och havet välvde sig.
Men låt oss tills vidare lämna kung Gradasso i mobiliseringstagen; vi får höra mer om honom senare. Vi far nu i förväg till Frankerriket dit kejsar Karl den Store bjudit alla kristenhetens furstar, varenda ädling och herreman, för att bevittna det tornerspel han höll inför pingsten denna majmånad i sagornas och lägereldarnas tid. Alla paladinerna var kallade till festligheterna, och Paris kryllade av människor från kejsardömets alla hörn och vrår. Även många saracener hade kommit från länderna runt omkring; för under spelen hade alla fri lejd – utom förrädare och avfällingar. Av den anledningen såg man många höga herrar från Spanien i staden, därtill kung Grandonio av Marocko, alltid redo till hugg, den bålde riddar Ferragùt, vild som en grip i blicken, hans farbror tillika kejsar Karls svärfar kung Balugante av Portugal i sällskap med sin son Serpentino och Ferragùts bror Isolier… och, ja, vi kunde räkna upp en hel massa i och för sig viktiga personer, men jag tror vi väntar med det tills de dyker upp på rännarbanan.
Musiken ekade i alla fall på Paris gator och torg: överallt tutades det i trumpeter, dunkades det på pukor och klämtades det i klockor. Och alla som var något att ha red runt och lät folket beundra deras stridshästar, utstyrda i fantastiska schabrak och de märkligaste munderingar, prydda med så mycket silver och guld att ingen mänska kan finna ord för det. Kort sagt, alla ansträngde sig till bristningsgränsen för att göra intryck på kejsaren.
Kvällen innan spelen skulle ta sin början höll kung Karl i kejserlig ståt ett gästabud för alla tillresta herremän och all adel av blodet – tjugo tusen trettio hungriga gommar och törstiga strupar. I högsätet, på en förgylld tron vid det rundaste av bord, satt kejsaren själv, kung Karl den Store, med sina paladiner. Ansikte mot ansikte med honom satt de utländska gästerna, saracenerna, som sin vana trogna varken nyttjade bord eller bänkar utan hade slagit sig ner på sina praktiska medhavda mattor. (Detta retade förstås dem som sådant brukar reta: »man får faktiskt ta sedan dit man kommer», »frankiska fester ska ge träsmak» och »mina ulmerdoggar gillar också att sitta på mattan – hoppas de där hundarna har vett att hålla sig på den» och sådant, ni vet.)
Vid borden till höger och vänster om kejsarens Runda bord var det dukat åt var och en efter rang och ställning, enligt hierarkins alla regler. Det första bordet var reserverat åt gäster med krönta hjässor. Hedersplatserna bland dem intog en anglisk, en langobardisk och en britannisk kung – Otto av Logres, Desiderius av Lombardiet och Salamon av Mindre Britannien –, alla tre stora namn i kristenheten på sin tid. Och efter dem följde hela raddan kristna kungar i tur och ordning efter sina relativa högheter.
Det näst finaste bordet fylldes av hertigar och markiser; kring det tredje trängdes grevar och riddare. Men alla var inte helt tillfreds med rangordningen. Det retade gallfeber på ingen mindre än paladinen Reynald att de som tillhörde huset Mainz rankades så högt.
För att ingen skugga ska falla på dagens mainzare, så låt oss kalla medlemmarna av den här slemma adelsätten för »maguntier», eftersom det ändå måste ha varit något sådant hans högvördighet Turpin själv kallade dem, när han plitade ner alltihop på latin en gång i tiden, för på latin heter staden Mainz just »Maguntia». av maguntierna var faktiskt inte mer italienska än en Volvo Sonett.}
Hur som helst – Reynald av Montalban hade både stora och små anledningar att tycka illa om maguntierna och inte minst den främste av dem, paladinen och pfalzgreven Ganelon av Pontier, styvfar till Karl den Stores systerson greve Roland av Blaye och alltså kejsarens svåger. För tillfället var det definitivt en smärre anledning som gnagde Reynald: de hade gratulerat honom till hans klädval och försäkrat honom att kejsaren säkert skulle uppskatta det förtjusande påhittet att komma utklädd till den fattige kusinen från landet.
Reynald höll god min förstås, men för sig själv muttrade han: »Fähundar! Får jag syn på er på öppen gata i morgon, ska vi nog se hur länge ni sitter kvar i sadeln. Förbannade tölpsläkt… Åsnor hela bunten… På rännarbanan stöter jag er till marken varenda en!»
Den saracenske kungen Balugante hade lagt till märke till Reynald och läst i hans ansikte. Så han skickade fram en av sina handgångna män till paladinen med en fråga: Hur är det vid det kejserliga hovet? Hedras man efter förtjänst eller utseende? Som främling och obekant med kristna seder ville han gärna veta vad som väntades av honom.
Reynald skrattade till, sände kungen en tacksam blick och hälsade:
– Förklara för Balugante att om han vill visa de kristna den respekt de förväntar sig, så är det de herrar som bjuder på det bästa vid bordet och de damer som bjuder på det bästa i sängen som brukar uppskattas mest. Men när det blir allvar, då må bäste man vinna och hedras efter förtjänst!
Ljuv musik och klämmiga låtar ljöd om vart annat från alla håll. Jättelika gyllene fat fyllda med de finaste delikatesser stod framdukade. Utsökta emaljbägare överräcktes till olika adelsmän för en skål med kejsaren som tecken på att han inte glömt den ena eller andra tjänsten hans länsherrar gjort honom. Annars samtalade Karl i godan ro, förde spirituella konversationer och njöt i fulla mått av att kunna glänsa med så många kungar, hertigar och tappra riddare i tornerspelet. De hedniska gästerna skulle flyga av hästarna som sandkorn i havsvinden för hans krigare … Då skedde något oväntat som fick både honom och dem alla att tappa andan.
För nu trädde i salen in fyra jättar, väldiga och barska, och i deras mitt en underskön jungfru i sällskap med en ensam riddare. Hon var vacker som morgonstjärnan, som en gyllene lilja, som en rosengård. Ja, kort sagt och sanningen att säga: ingen hade någonsin skådat en sådan strålande fägring. Och i salen satt då ändå kejsarinnan Galerana och Rolands trolovade Alda, Reynalds Clarissa och Holger Danskes hustru den ljuva Ermelina och många andra som jag inte bryr mig om att räkna upp. Alla hade de verkat vackra, innan den främmande jungfrun berövade dem alla rätten till det namnet.
Ingen kristen ädling eller furste hade nu ögon för något annat, och de hedna herremännen for genast upp från sina mattor. Hjälplöst hänförda skockade sig alla intill henne. Med ett bedårande leende, som kunnat få ett hjärta av sten att bulta av kärlek, tog hon till orda och sade ödmjukt till kung Karl:
– Vördnadsvärde herre! Varhelst havet sträcker sina stränder kring denna jord, där talar man om dina dygder och dina paladiners hjältedater. Därför vågar jag hoppas att det inte är förgäves som vi två vallfärdat hit från världens ände. Låt oss betyga dig vår vördnad.
Här ser du Hubert Lejonriddaren, av ädel börd och mannen bakom många stolta dåd. Utan orsak har han blivit förvisad från land och rike. Och jag, som förvisats med honom, är hans syster Angelica.
Tvåhundra dagsresor bortom Don ligger vårt hemland. Men även dit når ryktet om dina tornerspel, där segraren varken vinner rang och titel eller guld och ädla stenar utan en krans av rosor. Vi visste att blomman av all adel samlats här. Därför ville min bror hit och visa vad han går för.
Han är beredd att rida en dust mot vem som helst och mot var och en, i tur och ordning, hedning eller döpt. Alla som antar utmaningen finner honom på ängen vid Pinjekällan där Merlins bautasten står. Men den som sig i leken ger får leken tåla: de av er som sätts ur sadeln måste omedelbart ge sig och bli hans fångar, medan den som kan besegra herr Hubert, han får mig till pris, och min bror ger sig av med sina jättar.
Därmed tystnade hon och knäföll inför Karl den Store i väntan på svar.
Inget mansöga var oberört av hennes underbara uppenbarelse. Och inte minst Roland närmade sig henne med bävande hjärta, ömsom bleknande ömsom rodnande, trots att han försökte dölja sina känslor och stundtals skamset slog ner blicken.
»Arme Roland!» beklagade han sig tyst. »Är du inte herre över din egen vilja? Ser du inte hur vilse hon för dig? Hur du syndar mot både Gud och människor? Vad är det för öde som väntar mig? Hur kan jag vara så hjälplöst förlorad? Jag, som aldrig mött min överman, jag golvas av en värnlös jänta! Att mista henne vore som att slita hjärtat ur kroppen! Utan henne tynar jag bort och dör! Vad hjälper styrka och mod, när Kärleken redan fattat tyglarna? Vad gör klarsyn och goda råd för nytta, när det bästa jag vet inte är det jag vet är det bästa.»
Och det var inte bara han som hastigt och lustigt kärat ner sig. Det knep lika mycket i hjärtat på gamle hertig Namo av Bajern. Den gråhårige paladinen darrade i kroppen, blev blek om nosen och var nära att svimma av hänförelse.
Men varför spilla fler ord på saken? Varenda en av herrarna, också Karl den Store, kände hjärtat sättas i brand. De stod förstenade, förstummade, förundrade och njöt.
Fast den unge saracenen Ferragùts kärlekslåga fladdrade mer rastlös. Han fick ingen ro i kroppen. Ideligen bytte han fot, kliade sig i nacken och kunde inte stå still. Tre gånger var han på vippen att ge sig på de fyra jättarna till livvakter, och tre gånger kväste han den dåliga idén för att inte dra vanära över sin kejserlige värd.
Och Reynald blev röd som en beta i ansiktet vid första ögonkastet på flickan. Bara paladinen och magikern Malygrisi, såg henne för vad hon var och smög sig ut ur festsalen, medan han mumlade tyst på det där viset som trollkarlar gillar att prata:
– Du hafver sjelf, lömska trollkona, dig i leken gifvit; låtom oss se hvad du tåler af den.
Kung Karl den Store svarade i sin tur Angelica med många ord och långa fraser – inte alltid så sammanhängande eller välvalda men som åtminstone gav honom tillfälle att få njuta av hennes skönhet lite längre. Och den skönhet han insöp medan han pratade på, den sipprade rakt ut i hans ord, så att han inte kunde neka henne någonting utan på heder och ära svor en dyr och helig ed att gå med på hela hennes förslag till punkt och pricka.
Vad Malygrisi beträffar hade han knappt kommit ut ur staden förrän han fiskade fram sin lilla grimoar och frambesvor fyra demoner från helvetet för att få reda på vad som pågick. Och han trodde knappt sina öron, när han fick veta det! Gud-i-himmelen vilka lömska planer! Detta, förstod han, kunde kosta kung Karl livet eller ödelägga hela hans hov.
För hon, den undersköna, var dotter till kung Galafron av Kataj i Bortre Indien; och demonerna intygade att hon var väl så bevandrad i besvärjelsernas konst som han själv och full med fula trick och falska uppsåt.
Hon var hitsänd till våra trakter av sin far – den ondskefulle gamle gubben – ihop med sin bror, som hette Argalia och inte Hubert som hon påstått. Den unge prinsen hade utrustats med en springare (svart som kol och snabb som vinden), sköld, kyrass, hjälm och hjälmprydnad samt ett trolldomssmitt svärd. Men framför allt ägde han en dyrbar, förtrollad gyllene lans. Med dessa vapen betraktade hans far honom som oövervinnelig.
Dessutom hade kung Galafron skänkt dem en ring av oskattbart värde, »som prins Argalia dock inte brukade använda» (som en av djävlarna uttryckte saken). Men ringens kraft gjorde en osynlig om man stoppade den inuti munnen i vänster kind; och bar man den på fingret skyddade den mot alla förhäxningar.
Men mer än något annat förlitade sig kungen på att den väna Angelica skulle bedåra alla herremän med sin skönhet och locka dem till dusten. Därefter skulle de slagna herrarna en efter en på magisk väg föras som kedjefångar i klorna på kung Galafron, den fördömda hunden!
Så mycket avslöjade demonerna för Malygrisi. Som trollkarlen nu fått veta allt han ville, låt oss lämna honom och titta till den svekfulle prinsen av Kataj.
Prins Argalia var tillbaka vid Merlins sten, där en praktfull paviljong hade rests på ängen. I den hade han lagt sig att sova eftersom han var mycket trött. Inte långt därifrån, under det stora pinjeträd som gett namn åt källan, vilade Angelica med sitt blonda hår utslaget i gräset. De fyra jättarna vakade ständigt över henne. I sömnen såg hon knappt ut som en dödlig; nej, en ängel från himlen liknade hon. På ena fingret bar hon den magiska ring, vars krafter vi redan hört talas om och som Argalia inte brukade använda.
Nu kom Malygrisi dit i hemlighet, buren genom luften av en demon. Han såg ungmön som vyssats till ro av den porlande bäcken från källan och de fyra jättarna som stod på vakt omkring henne med vapen i hand och ögonen på skaft.
– Eländige uslingar! Där vänten I någon att slåss med, muttrade han. Men här svingas inga klubbor och kedjor; här skola hvarken spjut eller kroksablar hvina. I sömnen skall straffet drabba eder! Såsom tröstlösa trögdjur skolen I dö!
Efter att ha utslungat dessa hiskeliga trollkarlseder, skred han till verket, grep grimoaren och läste mässande upp en trollformel. Och innan han hunnit vända blad hade alla fyra jättarna försjunkit i djupaste sömn. Därpå tog han mark, steg fram till mön och drog sakta sitt svärd. Men när han skådade de undersköna anletsdragen, kom han på andra tankar än att hugga huvudet av henne. Han tvekade och velade än hit och än dit, men till slut sa han sig:
– Så vill jag göra: jag vill läsa en magisk sömn öfver henne; så kan jag sedan göra med henne hvadhelst mig lyster.
Han lade ifrån sig den nakna klingan i gräset, tog fram sin lilla bok och läste hela sömngaldern noggrant från början till slut, innan han slog ihop pärmarna. Men vad hjälpte det? Inga besvärjelser biter på den råa styrkan hos Galafrons ring! Men Malygrisi var övertygad om att hon inte kunde vakna upp av sig själv ur den förtrollade sömnen och tog henne häftigt i famnen. Till hans bestörtning visade det sig dels att hon inte alls blivit nedsövd, dels att hon inte på något vis tänkte finna sig i hans behandling. Hon grabbade tag i honom och höll honom fast av alla krafter medan hon skrek i högan sky på sin bror Argalia.
Argalia vaknade sömndrucken och klev obeväpnad ut ur paviljongen. När han då fick se sin syster i klorna på en kristen vällusting, blev han först stående som förstenad av pur häpnad. Men när han sekunden efteråt hämtat sig, slet han åt sig en bastant pinjegren från marken, och med den påken i högsta hugg rusade han till hennes undsättning och röt:
– Jag ska lära dig att ge dig på min syster. Dö, ditt kräk!
Men hon ropade:
– Bind honom, innan jag tappar taget! Han är trollkarl. Om jag inte håller i honom med ringen på mig, rår du inte på honom.
Då sprang junkern bort till den ena jätten efter den andra för att väcka dem; men det gick förstås inte, eftersom han inte kunde lösa dem ur deras förtrollade sömn. Han sprang fram och tillbaka och ville ruska liv i dem, men när inget hjälpte hängde han kedjan som en av dem slogs med över sin påk och skyndade tillbaka.
Med mycken möda och stort besvär lyckades Argalia och Angelica till sist slå kedjan om armarna på Malygrisi, och sedan om benen, ryggen och nacken på honom, tills han låg bunden från topp till tå.
När inkräktaren väl var oskadliggjord, letade flickan igenom hans kläder och fann snart den lilla boken fullklottrad med salomonska sigill, namnen på allehanda djävlar och annat som kunde vara matnyttigt för den som var invigd i den sortens konster. Ivrigt slog hon upp den, och i ett huj fylldes himmel, jord och hav av andar som ylade:
– Vad befalls?
Hon svarade:
– Jag vill att ni för denne fånge förbi Främre Indien och Tatariet till min far kung Galafron av Kataj. Överräck fången som en present från mig, eftersom det var jag som tog fast honom. Tala om för min far att med den mannen fången blir riddarna här en barnlek.
I samma stund hon talat färdigt, forslades Malygrisi iväg genom luften. Och sedan han överlämnats i Galafrons våld, spärrades han in i en klipphåla i havets djup.
Med bokens hjälp väckte Angelica jättarna ur deras trolldomssömn. Jättesammanbitna och med pannorna i jättedjupa veck grunnade de länge och väl över faran de med knapp nöd undkommit.
Under tiden hemma på slottet i Paris rådde det stort tumult. För riddar Roland propsade på att få bli den förste som tog en dust med Argalia, trots att kejsar Karl sade emot. Varför skulle just han ha företräde? På samma sätt ansåg sig varenda riddare vid hovet ha rätt till första dusten. Det här behövde lösas på ett sätt som inte väckte tvedräkt och ont blod mellan alla.
Roland gruvade sig väldeliga för att någon annan skulle hinna vinna den undersköna; för så fort brodern sträcktes till marken, skulle ju systern tillfalla segraren. Att han själv skulle kunna förlora föll honom inte in. Han betraktade redan Angelica som sin – men all denna väntan, den var olidlig! För för den som är kär är en timme i ensamhet lång som ett år.
Till sist blev kejsaren tvungen att kalla samman det kungliga rådet, och när alla framfört sina synpunkter, beslutades det på hertig Namos inrådan att låta lotten avgöra saken: den som stod i gunst hos ödet fick bli den förste att rida ut till dust.
Därnäst skrev alla paladinerna och varenda ditrest riddare, både kristen och saracen, sina namn på var sin papperslapp och lade dem i en förgylld urna, varpå man ledde fram en liten gosse som skulle dra lotterna den ena efter den andra. Han stoppade raskt ner nypan och plockade upp den första: »Hertig Astolf, prins av Logres» stod det på den.
Sedan följde Ferragùt, Reynald som tredje man och hans kusin Dudo (Holger Danskes son), som nummer fyra. Därefter den argsinte resen Grandonio, och efter varandra de bajerska bröderna Berengar och Otto. Efter dem blev det kung Karls tur. Men för att inte bli långrandig: det kom trettio före Roland. Jag behöver inte tala om vad han tyckte om det.
Dagen led mot sitt slut innan lottdragningen var över. Hertig Astolf begärde, med sedvanligt högmod och gott humör, fram sina vapen. Att natten nalkades och himlen mörknade bekom honom inte alls. Han skrävlade och skröt som den båldaste krigare om hur striden strax skulle vara slutad och hur han skulle sträcka Hubert till marken vid första stöten.
Bästa läsare, du ska veta att den angliske prinsen Astolf av Logres kanske inte riktigt ägde alla de företräden han tillskrev sig. Han hade mycket guld, men ännu fler höviska manér, lade med stor framgång stor omsorg vid kläder och utseende, men hans styrka och skicklighet i strid var inte lika uppenbara. Med tanke på hans osvikliga vana att bita i gräset vid varje tornerspel, var det somliga som tvivlade på att det verkligen varenda gång kunde bero på den otur han alltid skyllde på. Men han satt alltid upp och stöttes alltid ner lika oförfärat igen.
Nåväl, åter till historien!
Han rustade sig alltså, Astolf, och det var en förmögenhet han bar omkring på. Stora pärlor prydde skölden runt omkring. Ringbrynjan glimmade av guld. I hjälmen satt infattad en oskattbar juvel – en rubin stor som en valnöt, om inte Turpin bedrar oss. På röd botten bar hästens schabrak det angliska kungahusets leoparder broderade med guldtråd.
Mol allena och fullkomligt oförfärad red han i väg. Det var sent och inte mycket kvar av dagen längre, när han nådde fram till Merlins sten. Den flotte riddaren satte genast sitt stridshorn till munnen och blåste, käckt och ljudligt.
När hornet ljöd, reste sig strax den bålde Argalia från sin vila invid Pinjekällan och klädde sig i full rustning – helt i vitt från topp till tå liksom schabraken och seldonen på den kolsvarta hästen. Så red han upp till Astolf med skölden på armen och i handen den där lansen som redan sträckt så många riddare till marken.
De hälsade varandra höviskt och påminde varandra om spelets regler. Den undersköna ungmön kom tillstädes, och så red de bort till varsin ände av ängen, vände, höjde sina sköldar, satte av mot varandra i full galopp, och vid första stöten for Astolf ur sadeln med fötterna där han haft hjälmbusken sekunden innan.
Där låg den gode hertigen raklång på marken och klagade bittert:
– Nybörjartur! Jag hade fel på sadeln. Nej, säg inte emot! Jag erkänner: du fällde mig – mot alla odds, men du fällde mig. Det länder dig till heder som hednisk riddare. Fast du vet mycket väl att jag hade vunnit den sköna, om bara min sadel hade suttit fast ordentligt.
Nu klev jättarna fram och plockade upp Astolf och bar honom in i paviljongen. Men när han fått av sig rustningen, och den sköna Angelica såg närmare på honom, var han så fin och elegant att hon nästan tyckte synd om honom. Och därefter visade hon honom så mycket ära som det gick att visa en fånge.
Han slapp gå bunden och fick ströva runt kring källan utan fångvakt, medan Angelica kikade på honom i smyg i månskenet. Men när nattmörkret tätnade, fick han en sovplats bakom ett förhänge i paviljongen, och hon, hennes bror och jättarna turades om att hålla vakt utanför.
Dagen hade nätt och jämnt börjat gry, när Ferragùt dök upp i full rustning och stötte så hårt i sitt horn att det lät som om världens undergång var nära och alla djur skräckslagna flydde trakten. Men Argalia lät sig inte skrämmas. Raskt kom han på fötter och klädde på sig sin rustning, trädde på sig sin förtrollade hjälm och satt upp på sin springare. Svärdet var spänt vid hans vänstra höft. Både sköld och lans hade kraft att göra underverk. Och hans kolsvarta Rabicano visade inte minsta tecken på trötthet utan gick med så lätta och fina steg att inte ett spår efter dess hovar syntes i sanden.
Ferragùt väntade otåligt på honom, för den som väntar och är kär väntar alltid för länge. När han fick syn på Argalia, spillde han därför ingen tid på prat utan fällde sin lans och gick utan vidare till angrepp, och det med storm, säker på att han nu skulle erövra den undersköna damen.
Men så fort Argalias lans stötte till hans sköld, for det som en skälving och som ett grin av fasa genom hans hjärta och över hans ansikte. Plötsligt fattades honom hela hans styrka och hans heta mod, och han störtade huvudstupa till marken, så hårt att han inte visste om det var natt eller dag. Men han låg inte länge utsträckt i gräset, innan hans hetsiga själ fylldes av harm.
Kärleken, ungdomen eller naturen gör ofta någon snar till vrede. Men Ferragùt älskade måttlöst, han var ung och hans själ farligt eldfängd till sin natur. Minsta småsak kunde få honom att vilja göra upp med vapen i hand, så stridslysten och hetlevrad var han. Nu fick ilskan och skammen honom på fötter lika fort som han fallit. Han beredde sig att hämnas och hade inte en tanke på vilka regler som satts upp. Han drog sitt svärd, visade tänderna i ursinne och satte av mot Argalia till fots.
Denne rörde inte en fena men förmanade honom skarpt:
– Du är min fånge. Du har ingen rätt att ta upp striden igen.
Ferragùt lyssnade dock inte på det örat, eller rättare sagt, han kunde inte bry sig mindre.
Då höjde jättarna på ängen sina vapen och hov upp ett sådant fruktansvärt vrål att ingen åska någonsin hörts mullra värre; hela ängen skakade så att det kändes en halvmil bort (berättar Turpin, fast Boiardo tycker det låter otroligt). i den här historien han tycker låter otroligt!}
Ferragùt gick emot dem, och han verkade inte skärrad.
Den förste och störste av dem var Argesto den Väldige; den andre kallades Lampordo den Ludne och hade hår över hela kroppen; den tredje bar namnet Urgano; den fjärde, trettio fot lång, hette Turlone.
Lampordo slungade från nära håll ett spjut som hade blivit den bålde riddarens omedelbara död, om han inte skyddats av en osårbarhetsförtrollning.
Varken vinthund eller leopard, varken stormbyar som piskar ett upprört hav eller blixtar som skjuter från himlen kunde vara snabbare än Ferragùt när han gav igen. Han träffade jätten i högra höften och skar som smör tvärs genom njurarna och buken ända till skrevet. Och han var inte färdig efter det väldiga hugget utan vände i en och samma rörelse klingan mot de tre andra, som angrepp honom med all kraft. Bara Argalia grep inte in utan stod vid sidan av och betraktade striden.
Nu tog Ferragùt ett präktigt språng väl tjugo fot upp i luften, och gav Urgano ett sådant hugg över huvudet att det klövs in till tandraden. Men medan han var upptagen av det, drämde Argesto till riddaren i skallen med sin järnklubba, så att blodet rann ur näsa och mun på honom. Det gjorde bara Ferragùt ännu argare, och som en som inte visste vad fruktan vill säga, fällde han den Väldige till marken med ett hugg som tog i axeln men slutade vid midjan.
Ändå var riddaren i stor fara, för Turlone kom upp bakom honom och slog sina omåttligt starka armar om honom i ett björngrepp. Men hur det kom sig, om det var av en händelse eller den ädle ungersvennens egen förtjänst, det kan jag inte säga, men i alla fall kom han loss.
Den långe Turlone hade en stav av järn, Ferragùt sin sylvassa klinga, och nu tog de upp striden på nytt. I en blink måttade båda ett slag mot den andre med sådan kraft bakom att det inte liknade något. Och båda lyckas fälla sin motståndare. För jätten träffade Ferragùt med full kraft i huvudet, så hjälmen sprack och lämnade skallen utan skydd, medan riddaren svingade svärdet lågt i en vid båge tvärs över jättens ben, skar rätt genom hans hosor av ringväv och klippte av honom båda benen med ett enda hugg.
På ett ögonblick låg nu den ene halvdöd och den andre livlös på ängen. Argalia satt av och bar med sig den ädle saracenen bort till källan och baddade hans blåslagna kropp med friskt vatten tills han så småningom återfick sansen. Sedan ville han föra honom till paviljongen, men Ferragùt vägrade låta sig tas till fånga.
– Vad rör det mig, om kejsar Karl slutit en pakt med fröken Angelica? Är jag kanske hans vasall eller tjänare, så att jag är bunden av hans ord? Jag kom för att slåss med dig av kärlek, för att vinna din systers hand. Jag ska ha henne eller dö på kuppen!
Sålunda talade Ferragùt.
Ordväxlingen mellan riddarna väckte Astolf, som sovit sött ända till dess och inte vaknat ens när jättarnas vrål skakade hela trakten. När han såg dem träta, grep han raskt in och försökte lugn och fint tala dem till rätta och få dem att komma fram till en kompromiss. Men Ferragùt vägrade lyssna.
– Ser du inte, ädle herre, att du är avväpnad? påpekade Argalia. Kanske tror du att du har hjälmen kvar på huvudet? Den ligger i flisor på valplatsen. Döm själv och bestäm om du hellre vill dö eller tas till fånga. För barhuvad klarar du inte många turer i strid.
– Jag klarar mig gärna utan hjälm, utan rustning, utan sköld, om du gör mig den äran, svarade Ferragùt. Om jag så skulle strida spritt språngande naken, skulle jag segra för att vinna den jag åtrår.
Det var en svärmande riddares ord. Kärleken hade försatt honom i ett sådant tillstånd att han hade gått genom eld för sin älskade.
Men Argalia retade sig rejält på att den andre hade så lite respekt för honom att han trodde sig kunna besegra honom i bara mässingen. Efter att två bataljer redan slutat i fångenskap borde väl förloraren vara lite ödmjukare; i stället steg den här mannens högmod bara till nya höjder.
– Min herre lider visst av stridsklåda, anmärkte Argalia. Nå väl, jag ska klia den åt min herre, eftersom min herre behöver en läxa. Sitt upp och gör sitt bästa, för jag ska möta min herre efter förtjänst. Oroa sig inte för att jag ska visa någon nåd för att min herre är hjälmlös: min herre söker sin olycka; var viss om att min herre ska finna den. Försvara er så gott ni kan, och visa ert mod, eftersom ni är så omåttligt angelägen att dö.
Men Ferragùt skrattade åt det som åt tomt skryt. Han hoppade upp på sin häst, och utan att blinka sade han:
– Hör här, bålde herr riddare. Om du ger mig din syster, så ska jag inte skada dig allvarligt. Men gör du det inte, varnar jag dig för att du snart kommer att höra till de hädangångnas skara.
Argalia hade aldrig hört maken till fräckhet. Ursinnig kastade han sig upp i sadeln och hävde ur sig några obegripliga eder, om än med stolt och olycksbådande stämma, drog sitt svärd och sporrade springaren. Och i hettan glömde han alldeles bort den oskattbara lansen, som stod lutad mot det stora pinjeträdet.
Förbittrade störtade de mot varandra med dragna svärd tills deras stridshästar möttes bringa mot bringa. Inga riddare i världen hade kunnat bjuda på en bättre kamp. Inte ens Roland av Blaye eller Reynald av Montalban hade överträffat dem.
Mer om de häpnadsväckande händelser som följde förtäljer jag fulländat i nästa kapitel. Så låna ditt öra till det!