Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 1–5
Jag var just i färd med att berätta, bästa läsare, om hur självsäkert de vågade sig i envig med varandra, den högvärde riddaren Argalia och vapenlekens mästare Ferragùt. Den förres rustning var nämligen förtrollad till både plåt och maljotyg; och den senare hade en förhäxning kastad över sin person som gjorde honom osårbar (utom på buken, men den var täckt av tjugo plåtar stål).
Den som sett två vilda lejon drabba samman i ödemarken eller hört två åskstormar krocka i dunder och lågor, har ändå aldrig upplevt en så obarmhärtig kamp som mellan dessa två ädlingar. Det var som skulle himlen stickas i brand och världen brännas till aska, då den enes svärd mötte den andres.
Med bistra miner höll de ögonen på varandra under vild och våldsam kamp. Svetten rann om kombattanterna, som skälvde av vrede och kippade efter andan, men som båda trodde sig ha övertaget.
Till slut träffade Argalia med full kraft sin motståndares oskyddade huvud med ett slag som utan tvekan skulle sätta stopp för dansen. Men när han såg klingan glimma mot himlen obefläckad, utan en droppe blod, reste sig håren på hans huvud av förskräckelse.
I detsamma anföll Ferragùt honom. Denne väntade sig kunna skära sin fiendes pansar som smör och ropade:
– Hälsa Bafomet från mig, för nu skickar jag dig till honom!
Och med bägge händer och av alla krafter måttade han ett hugg som hade klyvt en klippa om den så varit diamant. Men all klyvkraft togs ur klingan av Argalias förtrollade hjälm. Du kan ju föreställa dig Ferragùts förvåning; han visste varken ut eller in.
Kommentarer
• Maljotyg (även kallat »ringväv») är det som ringbrynjor och liknande tillverkas av. Det består alltså av en massa metallringar som är instuckna i varandra.
• När Ferragùt-gestalten först dyker upp i karolingeruniversum är han en jätte från Babylon som är ättling till Goliat (som David besegrar med sin slunga i Första Samuelsboken i Bibeln). Även som jätte brukar han framställas som osårbar över hela kroppen utom nvalen.
• När Filip IV av Frankrike år 1307 bestämde sig för att slå till mot Tempelherreorden, anklagades de för att dyrka Bafomet. Men namnet är känt sedan det första korståget 200 år tidigare. På 1800-talet togs det upp av ockulta kretsar och återanvändes som namn på en andemakt.
»Bafomet» är ursprungligen en oavsiktlig förvanskning av »Mahomet» som i sin tur är en italiensk form av namnet »Muhammed». Boiardo skriver faktiskt inte »Bafomet»; han skriver »Mahomet».
Så varför inte översätta det med »Muhammed»?
Jo, det framgår av Boiardos berättelse att de så kalladen saracenerna i hans historia använder »Mahomet» som namn på en av tre gudar som de dyrkar. De två andra är Trevagant och Apollyon.
Detta var tydligen ingen ovanlig föreställning om den muslimska religionen i det kristna Europa under senmedeltiden och den tidiga renässansen. Den var vanlig, men den var naturligtvis också helt felaktig.
I Boiardos historia däremot – alltså i den här fiktiva världen – så är detta tvärtom precis den religionen som Ferragùt och de andra som Boiardo kallar »saracener» har. Med andra ord, i fiktionen är detta inte en felaktig beskrivning av islam, utan en korrekt beskrivning av »saracenismen» (eller vad man ska kalla det). Men den religion som de fiktiva så kallade saracenerna har, den skiljer sig så radikalt från islam, att Boiardos saracener inte gärna kan räknas som muslimer.
Av den anledningen kan det inte vara annat än missvisande att hänvisa till Muhammed (till och med om man använder namnformen »Mahomet»). Det blir mycket mindre förvirrande att översätta det med »Bafomet», som ju sedan åtminstone 1300-talet har uppfattats som ett avgudanamn i stil med »Baal», »Ashera», »Dagon» och »Molok».