Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 37-40
Den som rider först fram är en paladin… Han för i blått fält en måne av silver… Det är herr Anglinièr av Bordeaux! En riktig mästare i allt vad stridskonst och dust och tornej heter!
Och nu sätter Serpentino plötsligt fart, ilande snabb!
Från andra änden av rännarbanan stormar Anglinièr fram! Han lägger lansen till rätta. Och han träffar Serpentino mellan hjälmen och skölden!
Men… den rådige riddaren vek inte undan utan böjde sig fram och tog emot stöten. Och saracenen satt så stadigt klistrad i sadeln att kraften i anfallet slog tillbaka mot den andre som höll i lansen.
Herr Anglinièr vände bägge benen i vädret.
Publiken jublade. Om någon tvivlat på saken, var nu alla säkra på att riddaren av stjärnan skulle ta hem segern.
En ny riddare sporrade genast sin häst. Han förde i rött fält ett lejon av guld; det var den stridbare ädlingen Rikard, herren av Normandie. Fort gick det. Men Serpentino var inte sen att sätta emot, mötte honom på halva vägen och gav honom en så kraftig stöt att normanden föll huvudstupa i gruset.
Ingen kunde se nöjdare ut än kung Balugante gjorde över sin sons bravader!
Nu kom där en med rutig sköld och en krona av guld kring hjälmen. Det var den stridbare kung Salamon. Han gav allt i dusten, men Serpentino fick in en träff mitt på skölden och sträckte både honom och hans häst till marken.