Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 41-44
Astolf synade sin lans, den som Argalia lämnat kvar på ängen. Om inte annat gick den bra till hans sköld (med i rött fält tre leoparder av guld) och hans stilfulla sadel. Sedan red han ut. Men redan innan tvekämparna möttes råkade hertigen i stor nöd, för hästen snubblade och störtade omkull under honom; hertig Astolf for i backen och slog sig så illa i fallet att han tuppade av och till råga på allt stukade högra foten.
Alla tog illa vid sig av olyckan, och kanske mest av alla Serpentino, för han hade hoppats att stöta Astolf långt ut i Seine. Det är så det går: människan spår, men Gud rår. Hertigen fördes till sitt residens, där han återförenades med sina förflydda livsandar och fick foten hårt lindad och förbunden.
Men Serpentinos framgångar skrämde inte Holger Dansk, som blev näste man ut.
Vilt och rasande som nordanvinden över öppet hav, så ven han fram, dansken. Han förde en vapensköld med i blått fält en sparre av silver och bar en basilisk som hjälmprydnad. Vid hans sida hängde svärdet Kortan, som hette så sedan det slipats om efter en strid där dess ursprungliga spets brutits av.
Trumpeterna ljöd. Kämparna fällde sina lansar och rök ihop med en skräll som en åskknall. Holger Dansk, i våldsamt anlopp, stötte Serpentino ur sadeln, baklänges, tvärs över hästryggen, och sträckte honom raklång till marken.