Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 45-49
Kvar stod den sturske dansken som segrare och ny herre på täppan!
Kung Balugante blev så upprörd över sonens fall att det rykte ur öronen på honom. Men den elden kvävdes när dansken sträckte honom till marken redan i nästa dust.
Därpå red unge Isolier fram, en riktigt kunnig och skicklig ryttare, bror till Ferragùt. Hans vapensköld: i grönt fält tre månar av guld. Han sporrade sin springare och fällde sin lans. Och den trogne dansken hejdade honom i farten med en stöt så hård och hemsk att man inte visste om den stackars ungersvennen levde eller dött; det dröjde fullt sju timmar innan han kom till sans igen.
Därefter gjorde Valter av Monleon honom sällskap i de utslagnas skara. En drake var hans sköldemärke, röd i ett fält av guld.
– De Døbte mod Hedningerne! De Døbte mod Hedningerne! ropade Holger efter den dusten. I Kristne – kan I sige mig – hvornaar smager det Saracenerene bedst, at Kristne slaaer hinanden ned? – Hver Gang! Saa lad os ikke kæmpe indbyrdes!
En spansk riddare som förde i blått fält en krona av guld på skölden, Spinella av Altamonte, hade stolta planer på att vinna ära vid Karl den Stores kejsarhov. Han bet omgående i gräset för dansken. Så gick det med de planerna.
Härnäst gav sig Matalista in i leken. Han var bror till den väna Fiordespina, tapper, stark och säker i sadeln. Hans vapensköld var delad i brunt och guld; hans hjälmprydnad tog formen av en drake; hans häst lämnade banan med tom sadel.