Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 49-53
Då tog Marockos kung Grandonio upp kampen, rasande som en galen hund. Gud hjälpe Holger Dansk! För i hela världen fanns det inte en saracen som gick upp mot Grandonio i strid. Denne väldige rese till kung kom ridande i full rustning på ett monster till häst. Han förde i svart fält en avbild av Bafomet på skölden.
Ingen kristen riddare var så inbilsk att han inte kände någon fruktan för den kunglige busen. Ganelon smet bort i smyg från rännarbanan vid åsynen av honom. Detsamma gjorde Makarius av Lausanne… och både Pinabello och greve Raineri av Altafoglia… Faucon drog inte heller benen efter sig… Av det usla huset Mainz var det bara Grippo som blev vid sin läst, om det nu var av dygd eller skam – eller för att han inte märkte att de andra gav sig av.
Men åter till den fruktansvärde hednakungen, som stormar fram på rännarbanan. Hans lans skulle kunna vara masten på ett fartyg. Den kanske rent av är masten från ett fartyg! Så otroligt stark är karln! Och stridshästen är inte mindre förfärlig! Se hur hovarna pressar sig ner i gruset! Hör hur de krossar stenarna under sig! Känn hur de får marken att skaka! I full galopp dundrar djuret till attack! I raseri ränner hedningen mot dansken! – och fick in en stöt mitt på skölden!
Hela skölden splittrades, och dansken slungades till marken tillsammans med sin häst. Där blev han liggande medvetslös, tills gamle hertig Namo bar honom av banan i sina armar.
I över en månad fick han lov att ligga till sängs, innan han kunde använda sin sköldarm eller andas smärtfritt igen.