Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 54-58
Ett jättevrål hördes från publiken, inte minst hördes saracenerna jubla. Grandonio var herre på täppan och slungade ur sig högmodiga hotelser till höger och vänster. Men motståndarsidan lät sig inte skrämmas. Turpin av Reims gick till angrepp, och ryttarna möttes mitt på rännarbanan; men krigarprästen for ur sadeln med sådan kraft att han var nära att ha bett sin sista bön.
Vid det här laget var Astolf på plats igen. Stridshästen som hade snavat fick vila sig, så nu red han sin gångare – en kungligt vit ponny med underbart mjuk passgång. Hertigen var obeväpnad så när som på sitt svärd men verkligen i sitt esse! Medan han alltså plockade många poäng hos damerna med sina aldrig sinande kvickheter, störtades Grippo i gruset av Grandonio. (Grippo var den av maguntierna som i sitt vapen förde i blått fält en jaktfalk av silver.)
Nu röt Grandonio i sitt högmod:
– Har ni redan tröttnat, alla små kristna? Finns det ingen man hos er? I så fall kan väl han rida en dust mot mig?
Då red den orädde hertigen Wido av Burgund ut, med en sköld som förde i fält av guld ett svart lejon – och stöttes ur sadeln. Den hårdföre hertig Engelèr av Akvitanien, vars sköldmärke föreställde en drake med kvinnoansikte, – sträcktes till marken. Hertig Namos söner Ivan, Igor, Otto och Berengar – for ur sadeln den ene efter den andre. Boiardo noterar att alla fyra bar en svart örn som hjälmprydnad och förde samma vapensköld, rutig i guld och blått (som han påpekar ännu på hans tid var Bajerns vapen), – men vad hjälpte det?
Ju fler duster saracenen gick, desto starkare tycktes han bli.
I dusten som följde stred han så häftigt att Hugo av Marseille miste livet.
När Grandonio sedan besegrade två av Reynalds bröder, både lille Rikard och Adalard, var kejsar Karl och hela hans hov fullständigt förödmjukade.
Då! – bäst de stod där, långa i synen och med brallorna nere – då dök äntligen markis Olivier upp på scenen!