Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 59-63
Det var som om himlen plötsligt spruckit upp kring honom; vid hans ankomst rätade alla åter på nacken. Markisen hälsades i stor stil med pompa och ståt av kejsar Karl. Trumpeterna smattrade; hornen ljöd; stor och liten ropade för full hals:
– Leve Olivier! Leve markisen av Vienne!
Fast Grandonio hånskrattade bara och fattade sin mast till lans.
Riddarna rände mot varandra i vredesmod, gripna av ett obeskrivligt raseri. Publiken höll andan av spänning. Alla satt knäpptysta. Om ett ögonblick skulle tvekämparna stöta samman, och ingen ville missa det ögonblicket.
Med en fruktansvärd knall träffade Oliviers lans toppen av Grandonios sköld. Nio lager stål var den skölden gjord av; med sin lans trängde Olivier av Vienne igenom dem alla och rev upp motståndarens brynjeskjorta, vars ringar av järn borrade sig in marockanens bröst. Men den skoningslöse, grymme resen Grandonio svepte trots smärtan till med lansen och gav Olivier en smäll i pannan med sådan kraft att markisen kastades ur sadeln och landade gott och väl sju alnar från hästen.
Alla var säkra på att det blivit hans död, för hjälmen hade spruckit mitt itu, och ingen som sett slaget mot hans huvud kunde tro annat än att livet flytt honom. Även Karl den Store skrek ut sin sorg och bestörtning:
– O, Olivier! Du blomstrande ädling! Du som var en heder för mitt hov! Som var som en son för mig! Hur kan Gud tillåta att detta sker?!