Orlando innamorato bok I, canto II, strof 64-68
Den stolte hednakungens högmod hade aldrig varit att leka med, men nu fanns det inte längre några gränser. Med dödligt hån i rösten ropade han ut:
– Paladiner, dryckeshjältar! Tillbaka till krogen med er, syltryggar! Ni svingar ändå era bägare bättre än svärden! Sitt ni vid ert Runda bord och skryt och hota; akta er bara så ingen vuxen hör!
Kung Karl blev vit och röd i ansiktet om vart annat av harm. Hans hjärta blev omväxlande kallt av fasa och glödhett av vrede. Skulle någon ostraffat få håna hans hov så å det grövsta? Med ljungande ögon blängde han omkring sig:
– Var har ni gjort av alla fähundar som svurit mig tro och loven? Vem överger mig just i dag?! Var är Ganelon?! Var är fattiglappen Reynald?! Var är den där förbannade svikaren Roland?! Den horungen! Avfällingen! Visar han sig för mig igen… vet jag inte vad jag gör… jag får slag och dör!… jag sliter tarmarna ur honom med bara händerna!… jag – och så vidare… vi behöver kanske inte upprepa allt kung Karl hävde ur sig vid det här lite speciella tillfället.
Hela tiden stod Astolf i bakgrunden och lyssnade. Nu avlägsnade han sig i all tysthet, red i sporrsträck sin vita gångare hem till sig och sedan tillbaka i ett huj – och rustad till strid. Det var väl inte så att den morske ädlingen egentligen faktiskt inbillade sig att han skulle kunna besegra den reslige hednakungen; han ville nog säkert helt enkelt göra sin plikt mot Karl den Store.
Och han såg verkligen ut som sinnebilden av en båld riddare, där han satt stolt och säkert i sadeln. Det vara bara de som kände honom som stönade fram en bekymrad bön:
– Å gode Gud, kunde du inte sänt oss annan hjälp?!
Astolf red fram och bugade sig vördnadsfullt för kejsar Karl och anhöll:
– Herre, jag ämnar sätta denne uppblåste hednaniding ur sadel och säte, emedan jag erfar det ert kejserliga majestät till denna saks skaffande droge mäkta gott behag.
– Ja ja ja, svarade kejsaren, som ju redan hade nog med bekymmer. Gå du bara.
Och sedan:
– Gud hjälpe dig…
Och vänd till sina paladiner, uppgivet:
– Som om vi inte skämt ut oss tillräckligt!
Astolfo började med att slunga smädelser över sin hedniske motståndare, – hotade att ta honom till fånga och låta honom slita vid galärerna, t.ex. Till slut var Grandonio fly förbannad på den där sprätten på ponnyn; killen var ju rena tortyren!
I nästa kapitel ska jag, om Herren Gud vill och vi får leva, berätta fortsättningen på historien. Jag kan lova märkligare underverk och underbarare äventyr än du någonsin vare sig hört eller läst!