Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 6–9
Båda stod stilla ett tag och teg (bägge så förundrade över den andre att de inte fick fram ett ord). Det var Argalia som först dristade sig säga:
– Herr riddare, jag ska göra klart för dig att all rustning jag bär, från topp till tå, är magisk. Minsta del är förtrollad. Så ge upp din kamp mot mig. Du kan ändå inte få ut annat än skam och skada av den.
– Så sant Bafomet har mig kär! svarade Ferragùt. All min rustning – denna sköld, dessa plåtar, denna brynja –, allt är för syns skull, inte av nöden. För jag är skyddad till liv och lem av en besvärjelse; med ett enda undantag är jag osårbar.
Men trösta dig med att du inte behöver sätta livet till. För att ge dig ett gott råd som du inte har bett om: gå utan krångel med på att ge mig din syster (ack! min ljuva blomma! min lilla lilja!), annars är det ute med dig. Å andra sidan, gör du mig den tjänsten, då har du vunnit en evig vän och vapenbroder.
– Klokt talat, stolte junker. Jag är redo att sluta fred och göra dig till min bror och svåger. Men jag måste först veta vad Angelica tycker, för utan henne blir det ingen affär.
Och Ferragùt förklarade sig nöjd, om Argalia ville lägga ett gott ord för honom inför sin syster.
Kommentar
Det var tider, det, när män var män, bålda riddare riddare, och undersköna ungmör till systrar sina bröders myndlingar i händelse av faderns frånvaro.
Men var vid gott mod. Angelica är inte den som låter brorsan köra med henne.