Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 10–13
Ferragùt var visserligen ung, men mörk och gapig, med röda rastlösa ögon – hisklig att skåda. Han badade inte gärna och hade en grym uppsyn under smutsen, ett spetsigt huvud och krulligt, kolsvart hår. Därför tilltalade han inte särskilt Angelica, som till varje pris ville ha en blond make.
Som hon förklarade för Argalia, när denne prisat färdigt Ferragùts företräden:
– Allvarligt talat, käre bror: förr dränker jag mig i bäcken här eller tigger mig fram resten av livet än gifter mig med honom. Jag skulle bli galen; då är det bättre att dö.
Därför ber jag dig, vid guden Bafomet, att du lyssnar på mig nu. Ta upp striden med den där riddaren igen, och efter en liten stund tar jag hjälp av lite nekromantiska konster och far iväg bort hemåt. Då gör du helt om och ger dig också av – den häst finns ju inte som hinner i kapp din.
Jag väntar på dig i Ardennerskogen, så vi kan ta oss över havet tillsammans hem till vår gamle far. Det står hur man rider på vinden, i boken som jag tog från den ynkliga hunden som tänkte vanära mig på ängen. Men har du inte kommit inom tre dagar, far jag fågelvägen ensam. Och i så fall får du ta den långa vägen till lands tillbaka; vi tog den ju hit, så du kan den.