Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 17–20
Men nu ska vi inte i alltihop det här glömma bort hertigen med de gyllene leoparderna i sitt vapen, alltså Astolf av Logres. Han hade som bekant stannat ensam kvar vid källan och på avstånd njutit av enviget och de båda kämparnas stridskonst. Nu var han helt oväntat fri och tackade Gud för det med knäppta händer. Och för att inte utmana ödet bestämde han sig för att genast rida därifrån.
Vår paladin återtog häst, rustning och allt som tillhörde honom. Han saknade bara sin lans; den gick nämligen av i dusten. Men kvarlämnad, lutad mot pinjeträdets stam, stod Argalias lans – vacker, med lager av bladguld och med emaljarbeten runt omkring. Nästan alltför vacker tyckte Astolf, som var rädd att den skulle visa sig mest vara något slags prydnadsföremål. Men han tog den i brist på annat.
Så begav han sig tillbaks mot Paris, rentav käckare och muntrare än vanligt, efter att så lyckligt ha sluppit ur sin fångenskap. I skogsbrynet mötte han Reynald och redogjorde i detalj för hela äventyret.
Reynald av Montalban brann så häftigt av kärlek att han inte hade fått någon levandes ro i kroppen efter att blivit lottad som tredje man att rida en dust om Angelicas gunst mot hennes bror. Han hade helt enkelt varit tvungen att ge sig ut på marken för att få veta hur det hade gått för Ferragùt. När han nu hörde att denne var på språng mot Ardennerna hack i häl på Angelica och hennes bror, spillde Reynald ingen mer tid på leopardhertigen. Han vände sin häst och körde hälarna i sidan på den.
Drabbad av kärlekens kval beskyllde han sin stackars Bajard för att vara lat och kallade honom både ök och åsna. Denna enastående springare satte sådan fart att en pil knappt hunnit ifatt honom och hans ryttare.