Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 21–24
Men låt den förälskade Reynald fara och flyga (vi hittar honom lätt när vi behöver honom).
Astolf återvände hur som helst till staden. Där fick han snart besök av en synnerligen intresserad Roland, som ville veta allt om hur striden avlöpt, och vad hade Astolf fått till för fina finter? och nog måste den där Hubert (jaså, »Argalia» säger du?) ha tagit till något tjuvknep, om han kunde fälla dig? men gjorde Ferragùt en så slät figur alltså? där ser man, där ser man… tills han på omvägar lyckats luska ut det mesta den fåfänge angliske hertigen visste, utan att inför honom avslöja sina heta känslor för Angelica.
Men när Roland till sist fick veta att Argalia flytt till skogs och den sköna Angelica med honom och att Reynald var på jakt efter dem, då gick han sin väg med dyster och bister min. Så illa plågades han av svartsjukans släggslag i själen att han sjönk ihop otröstlig på sin säng och grät – han! den tappraste av alla! blomman av riddarskapets dygder! – grät som vilken liten barnrumpa som helst.
– Ack! klagade han med den sanne riddarens sinne för den olyckliga kärlekens bittra poesi. Mot fienden i mitt hjärta finns inget försvar! Vad biter Durandal i kamp mot Amor? Mitt hjärta står i tusen lågor – i skuggan alla andra plågor. Vem i hela världen pinas värre än jag? Kärleken bränner mig till aska, fast svartsjukan fryser mig till is!
Jag vet inte ens om den änglalika kunde sänka sig så lågt att hon älskade en sådan som mig… Vilken lyckans saligkrönte gunstling, som funne sig älskad av en så underbar varelse! Skulle jag en gång förlora allt hopp om henne – skulle hon förvisa mig ur sin åsyn –, då toge jag livet av mig med egna händer!