Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 25–28
Å, jag olycklige! Tänk om Reynald finner den sköna jungfrun i skogen! Jag vet nog vad för fähund han är; han låter aldrig en flicka slinka ur hans grepp. Kanske är han i detta nu helt nära hennes strålande uppenbarelse… Och här sitter jag som en jämrande jänta och gömmer ansiktet i händerna och grinar till ingen nytta!
Vad inbillar jag mig? Att jag kan tiga ihjäl elden som gnager i mitt hjärta kanske?! Här ska inte dös i skam och vanära. Vid Gud! När dagen skymmer lämnar jag ensam Paris för att söka min söta tills jag funnit henne – sommar som vinter, till lands och till sjöss, genom himmel eller helvete!
Med de orden reste han sig från bädden där han legat och snyftat. Nu måste han bara vänta in kvällen, men det var en olidligt gnagande väntan. Varje minut kändes som hundra år och väckte nya förfärliga farhågor. Och inget annat kunde han göra än att i tanken vända och vrida på än den ena än den andra.
När till sist nattmörkret så äntligen föll, tog han i hemlighet på sig sin rustning. Han ville inte föra sin vanliga kvadrerade vapensköld i rött och silver, för den förälskade Roland var inte samme man som förr. I stället valde han, i kärlekens namn, djupt cinnoberrött som sin färg och utnämnde sig själv till »Orlando, riddaren av den förälskade skepnaden».
Han ledde ut sin trogna springare Brigliadoro och red ensam ut genom stadens port. Varken tjänare eller väpnare visste något. I tysthet gav han sig ut i världen. Bara djupa suckar beledsagade den bedrövade på vägen som förde mot Ardennerna.