Orlando innamorato, bok I, canto II, strof 29-32
Nu är tre mäktiga kämpar ute för att betvinga sitt öde: Reynald och Orlando, båda av högsta börd, samt Ferragùt, den främste av hedningar. Må lyckan stå dem bi; deras härliga hjältedater ska vi snart förtälja. Men först över till Karl den Store.
Astolfs nyheter om Angelicas avfärd måtte ha fått de kvarvarande herremännen att nyktra till, för nu försökte kejsar Karl få ordning på tornejet igen. Han kallade till sig greve Ganelon av Pontier, hertig Namo av Bajern, kung Salamon av Britannien och alla sina rådsherrar och tillkännagav för dem:
– Mina herrar, min tanke är att den tornerkämpe som håller rännarbanan måste möta envar i tur och ordning, så länge han förmår, lyckan inte sviker och krafterna inte tryter. Därefter blir det segrarens sak att ta över efter den slagne, och så vidare. Var man kämpar i sin tur till dess han antingen står kvar som siste herre på täppan och vinner blomsterkransen eller faller och får ge plats åt en annan.
Alla hälsade kejsar Karls nya tornerspelsform som en uppfinning värdig en så hög och vis härskare. Man kungjorde därför att den som följande dag ville delta i dusten skulle infinna sig vid rännarbanan rustad, beriden och redo. Och det beslutades att den som skulle få äran att gå först ut som herre på täppan i det kungliga tornejet inte var någon mindre än den bålde saracenen prins Serpentino Stjärnriddaren, son till kung Balugante av Portugal.
Så grydde morgondagen, klar och härlig redan innan solens strålande skiva stigit över synranden. De höga herrarna anlände med pompa och ståt till spelplatsen. Främst kejsar Karl den Store, på en kraftig stridshäst med ett täcke av maljotyg; han hade inte någon rustning spänd på överkroppen, men bar spira i handen och svärd vid sidan. En manstark uppvaktning av grevar, baroner och raska riddare följde i hans spår.