Orlando innamorato, bok I, canto II, 33-36
Och nu! här kommer Serpentino ut på rännarbanan – i full rustning, makalös att skåda! Hans eldiga springare sliter i tyglarna. Vilka höga steg! Vilken livfull gång! Än hit, än dit – den för sig som om den ägde planen. Ögonen glöder! Det skummar kring bettet! Den frustar vilt som vore banan för trång! Den spärrar upp näsborrarna och fnyser som ville den skjuta eld och lågor!
Och dess bålde ryttare var inte sämre, han. Han bligade hotfullt från hästryggen, bergfast i sadeln, ståtlig i sin stiliga rustning.
Barn, kvinnor och män, alla tänkte ett och detsamma: med den styrka och stake som riddar Serpentino visade, kunde vem som helst se att segerkransen skulle bli hans och ingen annans.
En stor stjärna av guld var sköldemärket riddaren förde i blått fält. Hans färger gick igen i den magnifika hjälmbusken och sammetsurkoten. Man såg lätt att de, lika väl som den starka men lätta hjälmen, var omåttligt påkostade. För hela hans strålande utstyrsel pryddes av pärlor och ädla stenar.
Efter ett varv längs läktarna var denne tvekämpe redan publikens favorit. Då red han ut mitt på rännarbanan och ställde sig där stadig som en kastal.
Men nu stöts det i trumpeter på alla sidor! Från alla håll och kanter rider utmanarna in – den enes rustning praktfullare än den andres. Här är så mycket pärlor och guld och juveler, så det finns inte i hela paradiset!