Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 1–6
Ädla läsare, i förra kapitlet lämnade vi Astolf i full färd med att ösa ovett över saracenen:
– Skryt lagom, råskinn, om du inte vill fortsätta skryta nere i helvetet. »Jag har minsann puttat omkull jättemassa riddare och baroner, bla-bla bla-bla bla bla …» Passa dig, så jag inte tar dig i örat och släpar iväg dig till galärerna. Där kanske du kan vinna respekt och få folk att lyssna på dig, så jätte du är.
Kung Grandonio var van vid att ta heder och ära av andra men inte alls vid att bli hånad i egen hög person. Som havet svallar av stormar sådana nätter som får den saltaste sjöbuss att frukta för livet, så svallade blodet i Grandonios ådror av Astolfos smädelser nu. Saracenen gnisslade tänder och riste på huvudet och fräste som en orm av ilska. Det var dags att täppa till munnen på den där irriterande blekfisen på det löjliga riddjuret. Han fällde sin väldiga lans och red blodtörstigt an, för varje ögonblick allt säkrare på att snart få se den värdelöse anglern dingla från lansspetsen, slungas död ner i gruset eller klyvas på mitten i sadeln.
Astolf red i sin tur an mot den rasande hedningen, fast likblek och med skälvande hjärta, eftersom han anade att han inte galopperade mot ett nesligt nederlag utan mot en ärofull död.
I full fart rände de båda herremännen ödesdigert samman.
Grandonio föll. Jag överlåter åt dig, käre läsare, att föreställa dig vilket brak det fallet åstadkom.
Från publiken steg ett vrål som om världen satts i brand och himlen fallit ner över deras huvuden. Runtom läktarna kom alla på fötter på en och samma gång och skrek rakt ut, stora som små, och försökte tränga sig längst fram så gott de kunde. Saracenerna blev fullständigt ställda. Kejsaren stod och bara stirrade på hedningen som låg sträckt till marken men vågade inte tro sina ögon.
Vid fallet hade resen till riddare landat på vänster sida, där han redan sårats illa av markis Olivier. Och nu förvärrades skadan så svårt att den marockanske kungen förlorade medvetandet och blodet sprutade ut ur såret som en fontän sprutar vatten.
Kommentarer
• Astolf kallar Grandonio för jätte, men det är bara en av alla hans förolämpningar. Grandonio är inte av jättesläkt; han är bara en mycket reslig karl. Någon uppgift jag sett – jag minns inte var – torde göra honom till knappt två och tio i strumplästen (om en fot är ca 30 centimeter). Det är samma längd som anges för Karl den Store i pseudo-Turpins Karlakrönika.
• Astolf är inte bara fåfäng, inbilsk och hövisk – utan också hetsig och framför allt överlag impulsiv. Det är det som gör honom till styckets främsta comic relief. Han drar sig inte för att överösa sina mottåndare med invektiv. Jag kommer med förkärlek att försöka ge dem en ålderdomlig klang och en hel del kapten Haddock-känsla.