Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 46–50
Vem kan beskriva, vem kan finna ord för hur den olyckliga led? Hon bultar knytnävarna mot varandra, gråter hejdlöst och klagar bittert över det öde som grymma stjärnor och en lika grym sol och himmel berett henne. Men grymmast av alla var Reynald, utbrast hon med rösten överfull av självömkan.
– Vem hade trott att någon så vacker och stilig kunde vara så hjärtlös? klagade hon. Men jag är inte dummare än att jag förstår att mina företräden inte passar den firade furst Reynald … Ändå behövde han väl inte fnysa åt min kärlek! Borde han inte åtminstone ha stått ut med att jag tittade lite på honom?! Hade jag inte kunnat kämpa mot kärlekens lågor, om jag bara fått se på honom när jag behövde? Det är klart jag fattar hur dumt det är att vara kär i honom; men kärleken har inte rum för rim och reson – den är grym, elak och rå. Och det må vara som det vill med det: jag älskar honom så ändå!
Så begrät hon sin olycka om och om igen, ropade högt och kved tyst om vart annat, tills hennes häst hade sökt sig tillbaka till ängen vid kärlekens flod. Alltjämt hjärtskärande jämrande sig vände hon blicken genom sina tårar mot det stora bokträdet i vars skugga hon strött blommor över den sovande Reynald.
– Bedårande blommor, grannaste gräs, som rört vid hans älskliga anlet – vad jag avundas er i denna stund! Å så mycket saligare ert öde är än mitt! Jag lede gärna döden, om jag finge göra det i hans famn.
Med sådana ord satt den fagra mön av sin vita gångare och kysste gräset där den oberörde Reynald legat. Och hon grät av hjärtans lust, för kanske kunde tårarna läka hennes sårade hjärta och dämpa elden som rasade i det; men branden blossade bara upp på nytt, och såret ville inte läka. Ändå tyckte hon att sorgen var lättare att bära på den platsen, och till slut grät hon sig till sömns där.