Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 55–58
Det stod hur som helst inte länge på innan krigaren i gröngräset vaknade. Och det första Argalia märkte var att hans springare slitit sig. Tänk dig vilken kalldusch, vilket elände, att bli tvungen att traska till fots hela vägen tillbaks till Kataj!
Men Argalia hann knappt gräma sig över den saken, förrän Ferragùt reste sig upp under lagern:
– Bekymra dig inte, riddare, för här ska antingen du eller jag dö; den som blir kvar tar min häst. Jag drev bort din, ifall du hoppades att ta till harvärjan igen. Slå dig för bröstet och visa vad du går för den här gången! Den förra visade du i alla fall inget mod, när du lade benen på ryggen. Du brast som riddare när du smet från mig; men det har du chansen att gottgöra nu. Visa lite stake och försvara dig! Annars är det lika gott du låter livet fara!
– Jag har ingenting att ångra, svarade Argalia. Jag brast inte på något sätt när jag lämnade striden. Denna hand, denna arm och detta hjärta som slår i mitt bröst, de ska bevisa för dig att ingenting någonsin fått mig att fly i strid – varken smärta, trötthet eller fruktan. Jag drog mig ur bara av nödtvång, för att göra min syster till lags. Ja ja, du kan tro vad du vill. Jag är dig inte underlägsen i någonting. Krig eller fred mellan oss, det är upp till dig; du vet själv att jag fällde dig förra gången.
Så svarade den djärve ungersvennen, men Ferragùt står inte att hejda:
– Försvara dig! skriker han så det ekar i skogen, och med lågande ögon går han till attack.