Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 62–67
Å Gud i Himlen, förbarma dig!
Så länge prins Argalia var i livet fanns ingen käckare, ingen så stark, ingen med så mycket mannamod: frånsett vår tro fattades honom inget.
Nu insåg den unge prinsen att hans tid var kort, och i sin dödskamp vände han sig med matt stämma till Ferragùt och sade:
– En enda tjänst vill jag att du gör mig när jag har dött. Detta ber jag dig, på din riddarära: att du sänker mig i en flod med rustning och allt. Höviske ädling, neka mig det inte! Annars vet jag att när någon annan får pröva min förtrollade rustning, så kommer han att säga: »Det var en usel och värdelös riddare, som lät sig besegras i en sådan här rustning!»
Som istappen fäller droppe efter droppe i marsmiddagssolens sken, så föll nu tårarna från Ferragùts ögon. Rörd och med ostadig stämma svarade han Argalia:
– Fulländade riddersman! Gud ska veta att jag sörjer. Himlens eller ödets vilja har dragit olycka över oss. Jag utkämpade denna strid blott för ärans skull: jag sökte inte din död, bara min seger.
Men det lovar jag dig, på min tro och heder, att fullfölja din sista vilja. Och kan jag göra något annat, så befall och säg till. Men, eftersom vi är mitt i de kristnes revir, är jag i fara så fort någon ser och känner igen mig; så jag ber dig, ädle riddare, gör du mig denna tjänst: låna mig din hjälm i fyra dagar. Därefter kastar jag den i vattnet, det svär jag.
Den döende Argalia lyfte huvudet och tycktes nicka sitt bifall. Ferragùt stannade vid hans sida i skogen till dess hans liv var förbi. Och när han såg att Argalia var alldeles död, tog han den förutseende ädlingen i sina armar.
Snart, fast under tårar, hade han lossat hjälmen från den bålde krigarens huvud och fäst den vid sitt eget. Men först bröt han loss hjälmprydnaden från den. Därefter satt han upp på hästen, och med den döde i famnen skrittade han fram längs en stig tills han nådde en rätt strid å. I den kastade han Argalias kvarlevor.