Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 72–76
Men visst krälar det in en orm i Orlandos paradis. För Ferragùt, som följt ån medströms, rider nu ut på ängen och därmed in på scenen.
Här fick han syn på Orlando, fast han kände inte igen honom. Orlando förde ju sina nya cinnoberröda sköld med en enkel röd fjäderbuske som hjälmprydnad. Ferragùt frågade sig först häpet vad detta möte ville säga, men sedan såg han den sovande undersköna ungmön, och henne kände han omedelbart igen. Nu kom saker och ting i ett helt annat läge: utan tvivel stod riddaren i rött vakt över henne. Alltså vände han sig genast till honom och sade med sin stoltaste stämma:
– Jag såg lammungen där före dig. Det är bäst för dig att glömma henne helt och hållet. Du har att välja mellan att ge upp henne eller livet – eller ta mitt.
Det gnagde som mask i hjärtat på Orlando att få denna lyckliga stund förstörd på detta viset.
\— Hör här, ädle herr riddare, försökte han (för han kände ju å sin sida inte heller igen Ferragùt i hjälm utan hjälmprydnad och utan synlig vapensköld) \— Ädle herr riddare, far dina färde och sök inte din olycksdag. För jag svär vid min tro och heder att jag inte vill någon illa, men din närvaro här vållar mig sådant omak att jag blir tvungen att ta dig av daga.
– Den här ängen är inte stor nog för oss båda, det hör jag. Men jag försäkrar dig att jag inte jag har några avsikter att gå min väg. Och du kommer inte att kunna stanna kvar längre tid än det tar mig att skrämma dig så att du glatt kastar dig i elden för att komma undan mig.
Så talade den oförvägne Ferragùt.
Det talet retade grev Orlando omåttligt. Lika röd i ansiktet av vrede som sin sköld morrade han till svar:
– Jag är Orlando, riddaren av den förälskade skepnaden! Om så hela världen kom emot mig beväpnad till tänderna, så skrämmer det mig inte. Och du bekymrar mig inte mer i rustning än i blöjor! Din nedriga bonnlurk! Horunge!
Och med de orden drog han Durandal.