Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 77–81
Så inleddes den mäktigaste tvekamp som någonsin ägt rum mellan två riddare, vare sig förr eller senare. De två adelsjunkrarnas brynjor och rustningar föll i bitar, rem efter rem, ring efter ring, plåt efter plåt, för deras skoningslösa klingor. Båda sökte ett snabbt slut på striden, eftersom var och en insåg att det vore ett elände om flickan vaknade och han då hade ödslat sina krafter förgäves.
Men rätt som det var slog den fagra ungmön upp sina älskliga ögon och upptäckte förskräckt att det pågick en fruktansvärd och ändlös strid och att hela ängen var full med bitar av kämparnas rustningar. Hon skyndade sig upp på sin vita gångare och flydde sin kos in i skogen.
Då hejdade Orlando sina angrepp och ropade:
– Herr riddare, i höviskhetens namn, tillåt oss skjuta upp vår strid tills vidare, och låt mig följa efter mitt hjärtas dam, så ska jag vara dig förbunden så länge jag lever. Nog är det dåraktigt att strida mot varandra så här för intet; hon ger sig av som vi slogs om: för Guds skull! låt mig rida efter henne!
– Aldrig! Aldrig! ropade den bålde Ferragùt tillbaka och skakade på huvudet. Glöm det! Om du vill avbryta vår strid, måste du först avsäga dig damen. Jag ska se till att bara en av oss får lov att söka henne här i skogen. Besegrar jag dig, blir det min sak; besegrar du mig, är det upp till dig.
– Du kommer inte att få mycket ut av vårt gruff, svarade Orlando, vid Guds salighet!
Nu drabbar kämparna obarmhärtigt samman. Orlando var förbittrad som aldrig förr; Ferragùt ska jag inte uttala mig om, för inte enda dag i hans liv hade gått utan vrede och hat. Men utgången av den striden sparar vi till nästa kapitel.