Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 10–14
Mitt i allt detta sprang någon med bud till greve Ganelon om att Grandonio blivit slagen. Greven kunde inte på villkors vis tro att hednakungen sträckts till marken av Astolf! Nej, den där resen måste oväntat ha råkat drabbas av någonting, okänt vad, som blev hans fall. Ingen tvekan om den saken!
Men det betydde att Ganelon nu hade alla chanser att knipa hem den ärofulla segern i hela tornejet. Så han sade åt elva grevliga maguntier, Anselmo, Foulques, Macario, Pinabello, Rainer, Smiriglio, Ugolino …, gräddan av huset Mainz, att hoppa i sina rustningar så att han kunde göra entré inför kejsaren med pompa och ståt. Sagt och gjort, Ganelon infinner sig hos Karl den store och med yviga fraser ber han så hemskt mycket om ursäkt för att han blivit försenad.
Om kung Karl gick på det eller ej, det förtäljer inte Turpin (säger Boiardo, och det får man väl tro på). Även om kejsaren genomskådade honom, lär han i alla fall ha hållit god min. För Ganelon ska hur som helst ha sänt bud till Astolf med förslag om att de två skulle göra upp om segern i spelen, nu när det inte fanns några hedningar kvar att slåss mot. Självklart välkomnar Astolf, som den tappre riddare han är, möjligheten att mäta sig mot andra i dust, smörade Ganelon, och sträcka dem till marken, ju fler desto bättre – något annat vore förstås inte att tänka.
Astolf, som var rapp i truten av naturen svarade budbäraren:
– Gå och tala om för Ganelon att saracen eller han, för mig går det på ett ut. Vilken hedning som helst är bättre än han – fiende till Gud och allt skapat! – Förrädare! Lögnhals! Kättare! Kom an… Fähund också förresten. Hundsfott! – Kom an bara, ska jag visa honom. En dynghög är vad han är!
Greve Ganelon svarade inte med ett ord på förolämpningarna. Uslingen bara satte av mot Astolf i vredesmod och mumlade:
– Det ska du få äta upp, fjant!
Han var helt säker på att kunna stöta Astolf ur sadeln, för det hade han alltid gjort förr.