Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 15–19
Men det blir inte alltid som man tänkt här i världen. Strax låg Ganelon och sprattlade på marken. Macario red raskt ut efter honom, och gjorde honom lika raskt sällskap i gruset.
– Ska Gud låta den där fåntratten förnedra hela huset Mainz på detta viset?
Med de orden fällde Pinabello sin lans; med dunder och brak föll han själv.
Gissa om Astolf gottade sig.
– Ingen brådska! Ställ er i kö, förbannade flåbusar! Jag har stötar så det räcker till alla!
Greve Smiriglio red an med en lans kraftig som en trädstam. Honom gav Astolf en sådan stöt att han fick bäras av banan i armar och ben.
Vojne, vojne, vad Ganelon grämde sig!
Foulques reste sig och utbrast:
– Kan ödet vara så nedrigt mot oss? Ska Himlen låta den där narren överglänsa oss allihop i dag?
Bättre förekomma än förekommas: Foulques lät i lönndom binda fast sig vid sadeln – ett typiskt lömskt maguntiertrick! Därefter kan han lugnt rida en dust mot Astolf; eftersom han är fastbunden i sadeln, kan han ju inte falla av!
Men det ville sig inte bättre än att hertigen gav honom en smäll rätt på hjälmvisiret som gjorde honom alldeles vimmelkantig. Utslagen som en trasdocka vinglade han än hit, än dit som en trasdocka på hästryggen. Alla bara undrade åt vilket håll han skulle falla. Tills någon begrep att han var fastbunden. Genast började publiken bua:
– Fusk!
– I skamstocken med honom!
– Släng fuskaren i Seine!
– Häng honom!
Foulques lämnade rännarbanan, plågad av lika delar hjärteskam och hjärnskakning. Hur greve Ganelon plågades ska vi inte tala om.
– Kom igen alla som vill bli kliade av min burtstång! ropade Astolf, nu morskare än någonsin (och drog till med ett riktigt gammaldags ord för lans, bara för att göra sig märkvärdig). Och glöm inte säkerhetsbältet! En bältad tok ställer till mindre ofog än en som springer lös!