Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 20–24
Greve Anselmo av Ripa hade tänkt ut en listigare plan för att med fiffel och båg ta hämnd för all vanära maguntierna fått utstå. Så fort Astolf nästa gång fick in en träff, skulle Anselmo vara redo att dyka upp som en blixt från klar himmel och stöta Astolf för pannan.
Nu red greve Rainier av Hauteville en dust mot Astolf, och Anselmo tog rygg på honom, säker på att den här gången kunna dänga anglern i backen. Astolfo och Rainier möttes, och maguntiern for ur sadeln i spagat. Men innan hertig Astolf kommit i balans ordentligt efter stöten, sprängde Anselmo oväntat fram, försåtligt och svekfullt \— fast han fick det att se ut som om han inte begick sitt illdåd med avsikt utan av en händelse. Ner föll Astolf utan vidare spisning och hamnade raklång på marken.
Läsaren kan tänka sig hur det måste ha känts.
Knappt hade han kommit på fötter, förrän han drog sitt svärd i vrede och harm. Rasande gick han till angrepp mot Ganelon och hela hans anhang. Han fick Grippo inom räckhåll och gav honom ett hugg över huvudet. Det var bara hans stålhårda hjälm som räddade livet på honom.
Nu utbröt stor kalabalik på rännarbanan. För Ganelon, Macario och Ugolino kastade sig över Astolf med dragna vapen, medan hertig Namo, Rikard och ärkebiskop Turpin kom honom till undsättning. Både från ena och andra sidan strömmade det till mer och mer folk.
Själve kung Karl såg sig tvungen att gripa in i oroligheterna och lugna ner ett trettiotal undersåtar på bägge sidorna genom att knacka dem i skallen med spiran. Han lade kunglig kraft bakom det dessutom.
– Vem är den otrogne, vem är bråkmakaren som vågar förstöra min fest? röt han från ryggen av sin springare.
Med spiran i högsta hugg banade han sig väg genom tumultet. Och alla lämnade plats för kejsaren, antingen genom att fly fältet eller genom att buga sig till marken för honom.