Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 25–30
När han [kejsar Karl] hade trängt fram till händelsernas centrum spände han ögonen i Ganelon:
– Vad vill det här säga?!
Och sedan fick han syn på Astolf:
– Vad är det du håller på med? Förklara!
Men Grippo, han som Astolf så när huggit huvudet av, skyndade sig fram och föll på knä för kejsar Karl.
– Rättvisa! satte han i gång att ropa, med kvalfull stämma, högt och förorättat. Rättvisa! Store, dyre herre! Jag har blivit utsatt för ett mordförsök! Mitt för ögonen på ers majestät!
Jag ber ers majestät att fråga vem som helst här vad som hände. Om min herre finner att det var anglern där som först blev angripen av \emph{mig}, då vill jag heta missdådare och underdånigt lida mitt straff: spänn mig för fyra hästar och slit mig i stycken här på rännarbanan! Må bara brottslingen få stå sitt kast, vilken otäck sanning ers majestäts lysande förstånd än uppdagar!
Astolf var så rasande att han knappt lade märke till kejsar Karl.
– Falska smygfjärt till förrädare! skrek han. Det märks nog vilken apsläkt du brås på! Jag ska slita hjärtat ur bröstet på dig, innan du går härifrån!
– Jag gör gärna upp med dig var som helst annars, svarade Grippo med irriterande lugn. Men här och nu tar jag reson, för att inte vanära min herre och konung.
Hertigen bara fortsatte att fara ut mot honom:
– Svinröv! Rackartask! Sumprunkare! Förbannade slappdragg! Skithusskändare!
– Astolf! högg kung Karl in med sylvass skärpa i rösten. Vid Gud! Vakta din tunga nu, annars får du betala för det!
Men det var som om Astolf inte hörde kejsaren. Värre och värre svor han, som om han känt sig kränkt ända till döds, fast ingen annan fattade varför.
Och si! av en olycklig ödets nyck tog i det ögonblicket den svekfulle greven Anselmo ett steg fram, och Astolf fick syn på honom. Då brast det för den angliske hertigen, och med draget svärd rusade han fram för att hugga ner maguntiern.
Det hade med till visshet gränsande sannolikhet blivit dennes död, om inte kung Karl ingripit.
Nu hade alla med egna ögon sett vilka blodtörstiga illdåd Astolf var benägen till, och kejsaren befallde att han skulle gripas och genast föras i förvar i slottet. Sagt och gjort, innan han visste ordet av fann sig Astolf slagen i bojor i en fängelsehåla under slottet. Där kunde han sedan i lugn och ro sitta och begrunda sina dåraktiga hyss. Man får förmoda att det så småningom måste ha lett till djup självkännedom, för han fick sitta där mycket längre än han hade velat.