Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 31–36
Låt oss lämna Astolf där; han har det bra som han har det, i alla fall jämfört med de tre kärlekskranka riddarna som oupphörligt trånar efter Angelica utan att finna vila från sina hjärtekval vare sig dag eller natt. Alla tre tog de var sin väg, och alla tre vägarna har fört dem in i Ardennerskogen. Först fram var den käcke furstesonen Reynald, som ridit sin fantastiska alvspringare Bajard i sporrsträck hela vägen.
Väl inne i skogen satte den förälskade ädlingen igång att söka igenom omgivningarna. Efter ett tag föll hans blickar på en härlig plats: det var en lund av lummiga ungträd som kringslöt en klar ström. Det här var han tvungen att titta närmare på.
Mitt i lunden visade det sig finnas en springbrunn som överträffade allt han sett tillverkat av människohand. Den var gjord helt och hållet av mjölkvit, polerad alabaster, och var så rikt prydd med guldornament att den lyste upp blomsterängen runt omkring sig. Merlin i egen hög person var det som uppfört den, för att lösa herr Tristan, den bålde riddaren, från den olyckliga kärlek till kung Marks drottning Isolde som till sist blev bådas deras undergång. Merlins springbrunn hade nämligen den egenskapen att närhelst en förälskad riddare drack av den, så drev det förälskelsen på flykt och fyllde hans hjärta med avsky för den nyss älskade. Men olyckan ville att den arme Tristan aldrig fann den förtrollade fontänen, trots att han vid flera tillfällen gav sig ut och sökte igenom hela landsändan.
Nu stod solen högt på himlen, och det var varmt och hett. Furst Reynald av Montalban dröp av svett när han alltså fann ån, som rann fram kantad av vårliga blommor. Lockad av det strömmande vattnet satt han av sin Bajard och lät släcka törsten – och kärleken med den. För denna svalkande dryck verkade en fullständig omvandling av hans smäktande hjärta.
För sig själv tänkte han att det egentligen var beklämmande ynkligt att göra en så förfärligt stor sak av något så banalt som en söt flicka som klipper lite med ögonlocken. Den här var för resten inte ens särskilt söt om man tänkte efter. (För bara några sekunder sedan hade hon framstått för hans inre syn som övermänskligt vacker, men det var som bortblåst ur hans minne.) Han skönjde inget djup i hennes vackra, klara ögon längre; hennes sköna anletsdrag höljdes för honom i ett vardagsbeige dunkel; de blonda lockarna var inte mer av guld, hennes gracila hållning bara ful och klumpig; tänderna, som varit pärlor nyss, var mer som pottekulor nu; där ett fönster mot oändligheten förut öppnat sig, fanns nu bara en källarglugg: avsky intog den plats i hans hjärta som förr varit kärlekens; för skam och vanära höll han nu det som förr synts högsta ära. Sådan var det märkliga vattnets kraft! Så förvandlad var han redan att Angelica var honom rent förhatlig.
Kommentarer
• Så vitt jag vet är den här springbrunnen med Merlins magiska motgift mot förälskelse och hjärtesorg ett påhitt av Boiardo. Sagan om Tristan och Isolde (eller Isoldorna – för både hans förbjudna ungdomskärlek och den stackars kvinnan han senare gifter sig med heter Isolde) borde vara bekant, för det är en av de mest kända i den bretoniska sagokretsen, men man vet aldrig: den unge herr Tristan (riddare vid kung Arturs hov) får i uppdrag att eskortera den undersköna prinsessan Isolde från Irland till Cornwall där hon ska ingå äktenskap med den korniske kung Mark. En kärleksdryck som var tänkt att göra henne betuttad i kung Mark av Cornwall råkar hamna i magarna på henne och herr Tristan och de blir huvudlöst förälskade i varandra, vilket så småningom leder till bådas bittra olycka.