Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 37–39
Tillbaks ut ur skogen söker sig nu med högburet huvud denne riddare utan fruktan och tadel. Försänkt i grubblerier når han fram till en glänta där en annan å rinner kvickt, med kristallklart rent och friskt vatten. Över denna glänta hade naturen strösslat alla blommor våren kan uppbåda. Ett stort bokträd, en pinjetall och en grönskade oliv kastade sin skugga över åkanten.
Detta var kärlekens flod som inte hade något med Merlins trollkonster att skaffa. Av sitt eget innersta väsen tände dess vatten kärlekens eld i hjärtat på vem som än drack ur den, så fort denna olyckliga kastade ett öga på någon annan.
Många var de riddare som i forna dagar av misstag smakat dess fördömda böljor. Reynald däremot drack inte av den, som du förstår, eftersom han redan släckt törsten vid Merlins springbrunn.
Vår käcke riddare bestämde sig för att rasta en stund på det ljuvliga ställe han snubblat över. Han betslade av sin springare Bajard och lät honom ströva runt och beta på ängen efter behag. Själv lade han sig i skuggan invid ån för att ta sig en tupplur. Den ädle ungersvennen somnade och märkte inte… Nå! vänta bara, ska du få höra vilket ödesdigert sammanträffande som väntade honom.