Orlando innamorato, bok I, canto III, strof 40–45
Efter sin flykt från den hemska och bittra striden mellan Ferragùt och Argalia, hade Angelica väntat på sin bror i Ardennerna och ridit runt i skogen på spaning efter honom i ett par dagar. Nu hände det sig att hon kom fram till just den här ån, och eftersom hon var törstig bestämde hon sig för att sitta av hästen och dricka lite.
Hon vadade genom blomsterhavet ner till ån och släckte törsten med några klunkar av det underbara vattnet, mot vars naturliga, trolldomsfria krafter hennes ring inte gav något skydd. Och nu ska du se att det börjar hända saker! Det måste ha varit Amor som ville straffa den stolta.
När Angelica druckit sig otörstig ur ån och reste sig upp, fick hon syn på en gestalt som låg och slumrade i skuggan bland blommorna en bit bort. Och genast sattes hennes hjärta i brand.
Hon band sin vita gångare vid pinjeträdet och närmade sig Reynald. Hennes blick föll på riddaren, och plötsligt spelade inget annat någon roll, och den arma flickan visste sig ingen levandes råd.
Vita liljor och törnrosor växte i mängder runt om på ängen; de plockade hon, och kom med hela famnen full och strödde i ansiktet på herren av Montalban.
Och visst slog Reynald snart upp ögonen och såg den unga mön som blickade beundrande ner på honom och hälsade honom undergivet och vördnadsfullt. Genast gjorde han en äcklad min, kom på fötter och skyndade sig upp i sadeln, för att slippa höra mer av det sockersöta snacket från den där tösabiten. In i skogen, där träden stod som tätast, flydde han; hon satt upp på sin gångare och följde honom tätt i hälarna.
Förtvivlat försökte Angelica få Reynald att ta reson:
– Ack, min riddare! Fly inte din väg! Jag älskar dig ju! Du är viktigare för mig än allt – viktigare än jag är själv! Är döden det enda jag får av dig för det?! Jag är väl inte Ginamo av Bayonne som legat i bakhåll för dig! Jag är inte Makarius; jag är inte förrädaren Ganelon! Jag hatar dem allihop, för jag älskar dig så! Jag älskar dig mer än mitt eget liv! Men du bara föraktar mig och drar?! Vänd dig åtminstone om och se vad du flyr från, vad du störtar dig i fördärvet för i den här mörka, farliga skogen! Å, sakta ner! Det går för fort! Jag ska bara följa dig på håll! Om någon olycka skulle hända dig – om du skulle skada dig eller hästen –, då skulle jag aldrig förlåta mig själv! Det skulle bli en mardröm att leva! Å, men vänd dig om då, bara en sekund! Se vad du flyr ifrån! Min stolte riddare! Jag är vacker; jag är ung! Man ska inte fly från mig! Det är jag som ska fly när männen jagar mig!
Dessa och många andra, ännu ljuvare ord spillde den fagra mön fåfängt på honom: Reynald manade irriterat på sin häst, och genast var det som om Bajard fick vingar; i flygande fläng försvann han med sin riddare ur hennes åsyn bort därifrån.
Kommentarer
• Jag har inga upplysningar att ge om de ovänner till Reynald som Angelica nämner. Man kan dock konstatera att hon uppenbarligen måtte ha satt sig in i de frankiska hovintrigerna i detalj, innan hon och Argalia satte sitt listiga (men så snöpligt avvärjda) anslag mot Karl den Store i verket. Att hon kallar Ganelon »förrädare» kan tänkas bero på hon känner till hans och huset Mainz (i och för sig välförtjänta) rykte hos den rivaliserande ätten Clermont (dit både Reynald och Roland hör). I sitt förälskade tillstånd intar hon självfallet Reynalds perspektiv på Ganelon och maguntierna. Annars är det naturligtvis möjligt att hon skaffat sig upplysningar om Ganelons framtida förräderi på magisk väg.