Orlando innamorato, bok I, kapitel IV, strof 1–4
I förra kapitlet berättade jag hur kampen mellan de två riddersmännen tog sin början; och kanske har det aldrig utkämpats ett hårdare envig under solen. På tredje dagen stred de ännu. Att någon kunde stå emot honom så länge var Orlando aldrig med om mer än två gånger: första gången mot don Chiaro och den andra mot Ferragùt.
Den tredje dagens morgon tog nu Orlando och Ferragùt åter upp sina vapen och spände de mest blodisande blickar de kunde uppamma i varandras skräckinjagande bistra anleten. Vid det här laget hade de förstås känt igen varandra; icke desto mindre förundrades båda över att ha mött en så båld motståndare. Förut hade bägge trott sig vara utan like; nu, efter att ha känt varandra på pulsen, insåg den ene lika väl som den andre att han inte hade något stort övertag.
Orlando hyste ändå i tysthet hopp om att gå segrande ur striden i dag, om han bara kunde hålla sig på benen. För, när han i sin ungdom dubbades till riddare, välsignades han genom aposteln Jakob den äldres förböner med gåvan att ingen motståndare skulle kunna hålla ut mot honom i tre hela dagar.
Så satte de igång sin skoninglösa lek igen och störtade sig över varandra utan förbarmande. Det slog gnistor om varje hugg och slag av deras klingor: deras sköldar höggs i flisor; rustningarna slogs i bitar. Pö om pö hade båda kämparnas bägge armar blottats; nu var de blåslagna som om de blivit doppade i bläck. Men inte en rispa lyckades den ene ge den andre, skyddade som de var var och en av sin osårlighet.
Hur Ferragùt erhöll detta formidabla företräde förtäljer inte Turpin, men en ledtråd ges av att hans enda svaga punkt var naveln: en kvalificerad gissning är att saracenen beströks med drakblod som nyfödd, redan innan navelsträngen klipptes.– Härav lär man att även de mest sagolika företeelser kan ha helt naturliga orsaker.
För Orlandos del var osårligheten däremot en annan mirakelgåva som Himlen förunnade honom vid hans dubbning; på sankt Görans förböner gjordes han osårbar över hela kroppen utom fotsulorna.
Så kom det sig att kampen dem emellan stod och stampade utan att någonsin luta åt seger för vare sig den ene eller den andre.
(För fullständighetens skull vill jag tillägga att också den helige Dionysios Aeropagitas förböner vid samma minnesvärda tillfälle vunnit Orlando en tredje och sista gåva, nämligen den att vem som än tog honom till fånga – vilket Turpin medger skulle kunna hända under loppet av något sällsynt vådligt äventyr – i slutänden skulle komma att frukta och rädas honom.)
Si! nu rider plötsligt ut på ängen en fager ungmö, helt klädd i svart sammet. Hon hade ridit runt länge, slitit sitt hår och rivit sina kinder och gråtit ut sin nöd:
– Ve och elände! Kan varken gud eller mänska hjälpa mig?! Hur ska jag hitta Ferragùt här i skogen?!
Kommentar:
Boiardo verkar förutsätta som något allom bekant att Orlando hade de här tre underbara gåvorna. För den modern läsarens bekvämlighet räknar jag upp dem och talar om hur och när han fick dem. Detta är inget man hittar i Turpins Karlakrönika; utan det är hämtat ur senare fransk tradition. Att Ferragùt var osårbar fick vi reda på redan i förra kapitlet, men jag nämner det här igen, eftersom det är i högsta grad relevant.
Vad den fagra ungmön beträffar verkar hennes farhågor helt obefogade. Ska man tro Boiardo finns det knappast någonstans där chansen att stöta på en riddare när man som bäst behöver en är större än i Ardennerna…