Orlando innamorato, bok I, kapitel IV, strof 5–10
På långt håll hörde hon vapenlarmet, skyndade dit, och så fort hon fick syn på riddarna red hon sin gångare in mellan de stridande. Båda höll de in sina hästar. Ungmön hälsade dem vördnadsfullt och vände sig till Orlando:
– Höviske krigare, trots att du inte vet vem jag är, liksom jag inte känner dig, ber jag dig att nådigast inte avslå min bön.
Det jag ber dig om är att avbryta denna kamp mellan dig och Ferragùt; ty jag är i stort beråd, och jag kan inte hoppas på hjälp från någon annan. Om ödet vill vad jag önskar, kommer kanske en dag då jag kan återgälda dig tjänsten. Jag kommer aldrig att glömma det; det är ett som är säkert.
– Vadhelst behagar min fru dam, svarade grev Orlando (som den hyperhöviske riddare han var). Och har stolts jungfrun någonsin behov av mina tjänster, står jag till förfogande. Varken kraften eller viljan fattas mig. Och skulle Ferragùt mot förmodan inte ta sig an detta äventyr, ska jag i hans ställe göra vad som anstår en riddare.
Damsellen bockade sig för Orlando och vände sig till Ferragùt:
– Herr Ferragùt, känner du inte igen mig? Jag är din kusin Fiordespina, kung Marsilios dotter. Här roar du dig med tvekamp, medan hela ditt fosterland står i lågor! – utan en tanke på att din far Falsirone är tagen till fånga, att Valencia har brunnit, att Aragonien har plundrats, att Barcelona är belägrat!
En mäktig kung, som heter Gradasso och härskar över hela Sidenlandet, går mot kung Karl och mot de rättrogna med oräkneliga mannar. Han krossar både kristna och saracener och vill inte veta av vare sig vapenvila eller fred.
Han överföll Gibraltar och brände Sevilla. Kung Marsilio, din egen farbror, slår sig för pannan och sliter sina vita hår – du är hans enda hopp, han gråter och ropar efter dig. Skynda dig! Rädda din käre far som rövats från dig! Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas en strid som ger dig större ryktbarhet och ära än denna.