Orlando innamorato, bok I, kapitel IV, strof 5–10
Saracenen stod mållös, som om han inte trodde sina öron; sedan vände han sig till Orlando med orden:
– Herr paladin, vi får klara upp vårt mellanhavande en annan gång. Men det kan jag svära på vid Bafomets gudom, att maken till dig finns inte. Och det ska jag inte förneka, att om jag besegrar dig, då vågar jag kalla mig ridderskapets blomma i denna världen.
Så drog riddarna var sina färde.
Orlando gav sig av mot Levanten, för hans enda åstundan var att följa Angelica i spåren. Men den sysslan skulle vålla honom mycken möda och stort besvär; för så snart den undersköna kommit utom synhåll för tvekämparna, hade hon låtit sina svartkonster bära henne bort dit ingen kunde finna henne.
Ferragùt å sin sida brakade stridslysten iväg genom skogen som en stormvind. Ty varje timme tycktes honom lång som hundra, innan han hunnit fram till fronten och fick se den där Gradasso i vitögat.