Orlando innamorato, bok I, kapitel IV, strof 13–19
När vi nu osökt fört in kung Gradasso i berättelsen, vill jag återkomma till kejsar Karl den Store, som hört vad som hände i Spanien.
Han församlade sitt råd – Reynald var där, med de andra paladinerna, men utan Roland – och lät dem överlägga med varandra: Hur hotat var Frankerriket? Kunde man bistå en saracensk hedning? Vilka mått och steg krävde i detta läge klokheten och dygden av en vis härskare?
När han lyssnat på dem länge nog, reste sig kejsaren och kungjorde med all den myndighet stundens allvar påkallade:
– Vi, kejsar Karl, har hört att när någon sätter eld på grannens hus måste man frukta för sitt eget. Så säger vi, kejsar Karl: Marsilio må vara saracen, men det bryr vi oss inte om. Han är vår svåger och hans land är granne med vårt. Det är vår åsikt och avsikt att ge honom allt tänkbart stöd mot kung Gradassos månghövdade, fruktansvärda härar.
Liksom angriparen är för brutal för att nöja sig med Spanien, är han för överlägsen för att inte även hota Frankerriket. Så har vi hört. Mina herrar, var förvissade om att det inte är för intet han leder sådana styrkor till våra gränser.
Jag vill därför till vårt försvar sända ut femtio tusen ryttare. Och då herr Reynalds lysande förtjänster och rykte som krigare är oss och allom bekanta, är det vår fasta övertygelse att ingen står att finna bättre ägnad att leda detta företag än herren av Montalban.
Det är vår vilja att lägga Bordeaux, Rousillon, Languedoc och Gascogne under hans styre, så länge dessa oroligheter pågår. Länsherrarna där drage i fält med honom.
Så talade kejsaren och räckte Reynald marskalkstaven.
Reynald föll på knä framför kejsaren med ansiktet badande i glädjetårar och fick inte fram annat tack än:
– Med all kraft, höge herre, ska jag söka visa mig värdig denna ära.
Kejsaren reste honom upp och omfamnade honom och viskade i hans öra:
– Kära barn, glöm inte att jag lägger hela mitt rike i dina händer här i farans stund. Roland har gett sig av, och jag vet inte vart. Olivier ligger skadad halvt till döds. Min stat, den anförtror jag dig.
Det var ett vist val av kejsar Karl, för Reynalds upphöjelse vållade mer glädje än avund i de occitanska gränsprovinserna som han hade satts till ståthållare över. Två av länsherrarna, Huon av Gascogne och Anglinièr av Bourdeaux, var tillika den nye överbefälhavarens båda äldsta vapenbröder, och hertig Huon dessutom bror till Reynalds fästmö Clarissa. De firade honom stort, liksom alla andra som stridit tillsammans med honom. Och Reynald förstod sig på att visa var och en sin uppskattning och tacksamhet. Men det fanns ingen tid att förlora, utan marskalk Reynald beordrade hastigt avmarsch därifrån mot Spanien.