Orlando innamorato, bok I, kapitel IV, strof 20–22
Alla goda, stridsdugliga riddare i hela Frankerriket flockades kring Reynald vid Lejonbukten och bröt upp med honom för marschen över Pyrenéerna. Ständigt allt högre upp i bergen steg hans styrka, och därifrån kunde de redan se brandröken stiga över Aragonien.
Man tog vägen genom passet vid El Pertús och nådde på kort tid fram till Girona. Där hade kung Marsilio förskansat sig.
Marsilio hade sänt den reslige kung Grandonio av Marocko till Barcelona för att undsätta staden, som stod under belägring; men utsikterna var dystra, och Marsilio hyste inget hopp om att det skulle hjälpa. Han kunde inte se någon utväg som inte innebar att han gav upp sitt rike. Nedtyngd och uppgiven höll sig kungen för sig själv och vägrade lyssna på någon.
Nu anslöt sig plötsligt Karl den Stores styrkor, på en och samma gång som hans dotter Fiordelisa återvände med sin kusin Ferragùt och en strimma av hopp.
Han hade fortfarande hos sig sina båda andra brorsöner – prins Serpentino av Portugal och Ferragùts bror Isolier –, dessutom Spinella av Altamonte, kung Morgante, sin egen son Matalista – en båld saracensk riddare så god som någon – samt bådekalifen och emiren av Córdoba.
Men alla andra herremän, höga och låga, som förut lytt under kung Marsilio, var antingen döda eller tillfångatagna, liksom hans båda bröder, alltså kung Balugante av Portugal och Falsirone, som var far till Ferragùt och Isolier.