Orlando innamorato, bok I, canto IV, strof 29–35
När en tillfångatagen spansk härold hade förklarat för honom vilka riddare fanorna tillhörde, kallade Gradasso fyra av sin lydkungar till sin paviljong som stod rest i mitten av lägret:
– Cardone, Francardo, Urnasso och Stracciaberra, jag vill se Barcelona falla innan dagen är till ända. Lämna inte någon vid liv, utom den där förbannat envise Grandonio. Honom vill jag lägga händerna på levande, så ska han få slåss mot mina hundar.
Dessa fyra var dravidiska radjor från Främre Indien. De förde med sig otaliga tamilska krigare med det svarta håret i knut under hjälmarna och dessutom två tusen stridselefanter som bar hela torn och fästningar på sina ryggar.
Sedan skickade Gradasso efter en väldig jätte, kungen av Taprobana, som red fram på en giraff. En hiskligare syn än honom såg man ingenstans, och Alfrera var hans namn. Till honom sade Gradasso:
– Gå ut och se till att föra tillbaka fanan från första fiendeledet. Krossa dem allihop, så många de är.
Därefter vände han sig till den stolte kungen av Arabien, som stod vid hans sida (Faraldo hette bjässen). Den kungen befallde han att vidta mått och steg för att ta furst Reynald till fånga och erövra Karl den Stores banér:
– Men akta dig noga för att ge fältmarskalkens fullblod minsta skråma; för då spetsar jag dig på en påle! Den hästen är orsak och anledning till att jag lämnade Sidenlandet – den ihop med Durandal.
TIll schahen av Persien gav han befallningen att tillfångata Matalista och kung Morgante: det var schah Framarte, det, en värdig konung.
Kungen av Makrobien – en jätte som höjde sig över fotfolket lång och svart som en förkolnad trädstam efter en skogsbrand – fick order att fånga Isolier och emiren. Denne jätte nyttjade ingen springare utan stred till fots; och hans namn var Orion.
Kungen av Etiopien var ännu en jätte. Han hade ögon som tycktes skjuta blixtar och en mun som mätte ett spann. Balorza hette denna väldiga varelse. Han infann sig för kejsar Gradasso, som gav honom order att ta Ferragùt och kalifen till fånga.
Slutligen gjorde han sidenlänningarna och alla sina andra vasaller stridsklara – redo att ingripa vid behov. Men själv beväpnade han sig inte utan stannade i lägret där hans paviljong var uppspänd.
Kommentarer
»Taprobana» är ett gammalt namn på Sri Lanka. Europeiska geografer föreställde sig det traditionellt som en enormt stor ö.
Läsaren är säkert medveten om det redan, men ändå: det finns inga giraffer på Sri Lanka.
Ett »spann» är avståndet mellan spetsarna på tummen och lillfingret om man spärrar ut dem.
Gradasso själv framstår i Boiardos berättelse som lika hövisk och ridderlig som vilken som helst bland frankerna/de kristna – och detsamma gäller allmänt för centralgestalterna bland saracenerna/hedningarna. Men i hans armé – och än mer i den hedniska armén som går till angrepp i tredje boken –, finns det gott om krigare (inte minst fotsoldater) från länder och folk som framställs som synnerligen ociviliserade. Boiardo påpekar i det sammanhanget inte sällan deras mörka hy. Jag har försökt att tona ner det inslaget här.